• Allmänt om konsumenttjänstlagen

    Konsumenttjänstlagen benämns i kommentaren nedan som KtjL.

    Lagtexten är i fet stil. Kommentaren är i vanlig stil.

    I lagen talas om konsument, d.v.s. den som är beställare av tjänsten, och näringsidkare, d.v.s. det bolag som utför tjänsten.

    Lagen består av nio avsnitt vilka i sin tur vanligtvis är indelade i flera underavsnitt. I (i) första avsnitt med inledande bestämmelser anges bl. a. lagens tillämpningsområde (1-3 §§). Näringsidkarens skyldigheter (ii) preciseras i ett andra avsnitt med rubriken uppdraget m.m. (4-8 §§). I det (iii) tredje avsnittet följer fel hos tjänsten (9-23 §§) åtföljt av (iv) fjärde avsnitt om näringsidkarens dröjsmål (24-30 §§). Ett femte (v) avsnitt avhandlar näringsidkarens skadeståndsskyldighet m.m. (31-35 §§). I det sjätte (vi) avsnittet behandlas priset m.m. (36-41 §§), medan ett sjunde (vii) avsnitt avhandlar avbeställning av tjänsten från konsumentens sida (42-44 §§). I det åttonde (viii) avsnittet regleras konsumentens dröjsmål (45-50 §§). I det sista avsnitt nio (ix) följder slutligen särskilda bestämmelser för konsumententreprenader (51-61 §§).

    Innan en del av paragraferna i lagen framgår en rubrik som på Byggrätt återgivits i fet stil. Respektive bestämmelse i lagen har på Byggrätt för överskådlighets skull givits en sammanfattande rubrik.

    Hur ska hemsidan Byggrätt användas?

    Vid användande av Byggrätt förutsätts användaren ha tillgång till senaste versionen av konsumenttjänstlagen (1985:716) i pappers- eller digital form (även om lagtexten är återgiven på Byggrätt).

    Som påpekas på hemsidan Byggrätt under fliken ”Om/Kontakt” ska all information som publiceras på hemsidan Byggrätt ses som allmän information och utgör inte, och ska inte användas som professionell juridisk rådgivning. Innehållet är på intet sätt uttömmande. Eventuellt användande av informationen på hemsidan Byggrätt sker därmed helt på användarens egen risk. Se i övrigt vad som anförts under fliken ”Om/Kontakt”.

Konsumenttjänstlag (1985:716)

Inledande bestämmelser

  • Denna lag gäller avtal om tjänster som näringsidkare utför åt konsumenter i fall då tjänsten avser

    1. arbete på lösa saker, dock ej behandling av levande djur,

    2. arbete på fast egendom, på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker,

    3. förvaring av lösa saker, dock ej förvaring av levande djur.

    I 51-61 §§ finns särskilda bestämmelser om tjänster som avser uppförande eller tillbyggnad av en- eller tvåbostadshus (småhusentreprenader). Om det i ett avtal om en sådan tjänst ingår uppförande eller tillbyggnad av en komplementbyggnad, anses också den tjänsten som en småhusentreprenad.

    I den mån annat inte framgår av 51-61 §§ är lagens allmänna bestämmelser tillämpliga även på småhusentreprenader.

    Lag (2004:554).

    Paragrafen anger tillsammans med 2 § lagens tillämpningsområde.

    Syftet med KtjL är främst att genom en samlad lagreglering rörande tjänster av stor praktisk och ekonomisk betydelse stärka konsumentens ställning på service- och entreprenadmarknaden i förhållande till typisk sett överlägsna motparter. Lagen omfattar därmed tjänster av vissa närmare angivna slag som näringsidkare utför åt konsumenter i yrkesmässig verksamhet.

    Beställs tjänsten t. ex. under ett firmanamn bör näringsidkaren som regel kunna utgå ifrån att det inte är fråga om en konsumenttjänst som omfattas av lagen. De olika slag av tjänster som omfattas av lagen anges under punkterna 1-3 i förevarande paragraf.

    I andra stycket har införts en erinran om de särskilda bestämmelserna om småhusentreprenader i 51-61 §§. En första förutsättning för att en tjänst ska anses som en ”småhusentreprenad” är att arbetet avser ett en- eller tvåbostadshus, d.v.s. en byggnad som ska inrättas till bostad åt en eller två familjer. En andra förutsättning är att arbetet avser ”uppförande” eller ”tillbyggnad” av en sådan byggnad. Ombyggnader samt arbeten av mindre omfattning faller alltså utanför begreppet. Om resultatet av arbetet kommer att vara ett nytt hus, är det fråga om ett ”uppförande”. Med ”tillbyggnad” avses åtgärder som syftar till att öka ett småhus volym. Som tillbyggnad bör inte räknas åtgärder av ringa omfattning och betydelse, t. ex. anordnande av en mindre veranda eller balkong e.d.

    Med komplementbyggnader avses t. ex. garage, förråd och andra mindre byggnader i anslutning till bostadshuset som ingår i avtalet. Avtal som endast avser komplementbyggnader utgör däremot inte småhusentreprenader i lagens mening.

    I den mån annat inte framgår av de nämnda paragraferna ska lagens allmänna regler tillämpas även på småhusentreprenader. Detta framgår av tredje stycket.

  • I lagen avses med

    konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

    näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

    Lag (2002:588).

    Sedan KtjL tillkomst har genom paragrafen preciserats vad som avses med konsument och näringsidkare. Med konsument avses fysisk person som uppträder i egenskap av privatperson huvudsakligen för enskilt ändamål (d.v.s. inte huvudsakligen för näringsverksamhet). Samtidigt klargörs därmed att lagen även gäller om tjänsten är avsedd att till viss, men jämförelsevis mindre väsentlig del kommer konsumenten till godo för annat ändamål, framförallt i näringsverksamhet.

    Med näringsidkare avses varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Detta innebär inte några större krav på verksamhetens omfattning. En person som på sin fritid mot ersättning utför tjänster åt andra bör t. ex. betraktas som näringsidkare i lagens mening så snart det inte bara är fråga om något enstaka uppdrag. Näringsidkare i lagens mening är även statliga och kommunala organ som driver verksamhet av ekonomisk natur.

  • Lagen gäller inte

    1. tillverkning av lösa saker,

    2. installation, montering eller annat arbete som en näringsidkare utför för att fullgöra ett avtal om köp av en lös sak,

    3. arbete som till fullgörande av ett avtal om köp utförs för att avhjälpa fel i den sålda egendomen. Lag (2002:588).

    Paragrafen innehåller bestämmelser rörande avgränsning av lagens tillämpningsområde gentemot de regler som gäller för köp, i första hand de till konsumentens förmån tvingande reglerna i konsumentköplagen.

    Genom första punkten klargörs att KtjL inte gäller för sådana tillverkningsavtal som enligt 2 § köplagen ska anses som köp. Som exempel på vanligt förekommande avtal som inte omfattas av konsumenttjänstlagen kan nämnas tillverkning av nycklar, framställning av fotografier och måttbeställning av kläder hos en affär som tillhandhåller tyget.

    Genom andra punkten klargörs att KtjL inte gäller beträffande sådana installations-, monterings- eller liknande arbeten som är att betrakta endast som biförpliktelse för näringsidkaren enligt ett avtal om köp av en lös sak. Lagen gäller alltså om konsumenten anlitar en näringsidkare för att installera t. ex. en hushållsmaskin som konsumenten har köpt av en annan näringsidkare förutsatt att arbetet utgör ett led i fullgörandet av köpeavtalet. Bestämmelsen avser alltså inte heller den situationen att en konsument som har köpt t. ex. en hushållsmaskin senare på nytt anlitar säljaren för att installera maskinen.

    Genom punkten tre klargörs att KtjL inte heller reglerar arbete som en näringsidkare utför för att avhjälpa vad som rättsligt sett utgör fel hos egendom som har sålts av näringsidkaren. Bestämmelsen gäller emellertid endast arbete som utförs av säljaren eller av någon annan för hans räkning. Om konsumenten låter någon annan näringsidkare rätta till en bristfällighet är KtjL tillämplig på detta arbete.

  • Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen. Lag (2004:554).

    Paragrafen fastslår att bestämmelserna i KtjL är tvingande till konsumentens förmån på det sättet att denne inte är bunden av avtalsvillkor som i jämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för honom, såvida inte annat uttryckligen anges i lagen.

    Bestämmelsen innebär att de olika förmåner och befogenheter som lagen tillerkänner konsumenten inte kan inskränkas genom villkor i avtal. Inte heller är konsumenten bunden av avtalsvillkor som t. ex. ålägger honom ett strängare ansvar för kontraktsbrott än som följer av lagens regler. Konsumenten får däremot alltid åberopa ett avtalsvillkor som för honom är förmånligare än motsvarande lagbestämmelse.

    Även om KtjL alltså är tvingande till förmån för konsumenten ger lagen utrymme för viss avtalsfrihet. Detta kommenteras närmare i anslutning till de paragrafer som på detta sätt är dispositiva. En dispositiv regel innebär att parterna kan komma överens om att avvika från bestämmelsen.

Uppdraget m.m., utförande och material

  • Näringsidkaren skall utföra tjänsten fackmässigt. Han skall vidare med tillbörlig omsorg ta till vara konsumentens intressen och samråda med denne i den utsträckning som det behövs och är möjligt.

    Om inte annat får anses avtalat, ingår det i tjänsten att näringsidkaren skall tillhandahålla behövligt material.

    Bestämmelsens första stycke anger de grundläggande krav som konsumenten har rätt att ställa på näringsidkaren när det gäller utförandet av en tjänst och näringsidkarens handlande i övrigt gentemot konsumenten. Bestämmelsens innebörd kan allmänt beskrivas så att det som riktmärke för näringsidkarens handlande i olika hänseenden ställs det krav som kan krävas av en normalt skicklig och kunnig samt seriöst arbetande fackman inom det område som den ifrågavarande tjänsten gäller. Kravet på ett fackmässigt tillfredställande utförande är av central betydelse när det gäller bedömningen av om en tjänst ska anses vara behäftad med fel. Kravet på fackmässighet är vidare ett minimikrav som konsumenten har rätt att ställa och om näringsidkaren har åtagit sig ett särskilt gott utförande av tjänsten är denne skyldig att följa det.

    Kravet på fackmässighet gäller samtliga moment i näringsidkarens prestation som kan anses höra till utförandet av tjänsten. Det innebär därmed bl. a. ett krav på näringsidkaren planerar och genomför arbete och inköp av material på det sätt som kan fordras av en fackman, vilket kan få betydelse både vid fråga om priset är skäligt eller för frågan om det ska anses föreligga dröjsmål från näringsidkarens sida.

    Omsorgsplikten som fastslås i andra meningen i bestämmelsen innebär att näringsidkaren med hänsyn till omständigheterna t. ex. inte får välja ett alternativ som är onödigt dyrt och bör underrätta konsumenten om det är särskilt lämpligt eller kan innebära stora besparingar för konsumenten om denne själv vidtar vissa förberedande åtgärder inför utförandet av tjänsten.

    Andra stycket innehåller en dispositiv bestämmelse om att det, när inte annat får anses avtalat, ingår i tjänsten att näringsidkaren ska tillhandahålla det material som behövs för utförande av tjänsten och att materialet, om inte annat avtalats, ska vara av normalt god beskaffenhet.

Säkerhet

  • Näringsidkaren ska särskilt iaktta att tjänsten inte utförs

    1. i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

    2. i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451). Lag (2008:491).

    Bestämmelsen, som är tvingande till konsumentens förmån, anger vissa minimikrav som främst från säkerhetssynpunkt ställs på utförandet av tjänsten.

    Enligt första stycket får en tjänst inte utföras i strid mot vissa säkerhetsföreskrifter, nämligen sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt. Avvikelser härifrån medför att tjänsten enligt 9 § ska anses felaktig. Av paragrafens tvingande natur följer att det i princip saknar betydelse om konsumenten har känt till att utförandet av en tjänst skulle komma att stå i strid mot säkerhetsföreskrifter. Konsumenten kan därmed ändå åberopa att tjänsten är felaktig även om han hade det nämnda förhållandet fullt klart för sig när avtalet om tjänsten träffades. Paragrafen är tillämplig även om det är konsumenten som håller med material eller del därav.

Näringsidkarens skyldighet att avråda

  • Om en tjänst med hänsyn till priset, värdet av föremålet för tjänsten eller andra särskilda omständigheter inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten, skall näringsidkaren avråda honom från att låta utföra tjänsten.

    Om det först sedan tjänsten har börjat utföras visar sig att den inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten eller att priset för tjänsten kan bli betydligt högre än konsumenten hade kunnat räkna med, skall näringsidkaren underrätta konsumenten om förhållandet och begära hans anvisningar.

    Kan konsumenten inte anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inte anvisningar av honom inom rimlig tid, skall näringsidkaren avbryta påbörjat arbete. Detta gäller dock ej, om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få tjänsten utförd.

    Paragrafen fastslår näringsidkarens skyldighet att avråda konsumenten från att låta utföra en tjänst som inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten. Med nytta avses ekonomisk nytta.

    Bestämmelsen utgör i realiteten en regel om en särskilt långtgående upplysningsplikt för näringsidkaren, innefattande en skyldighet för denne att upplysa konsumenten om att tjänsten enligt fackmannens bedömning inte bör utföras. Ett typiskt exempel då näringsidkaren kan vara skyldig att avråda är t. ex. när priset för en reparation eller ett annat underhålls- eller förbättringsarbete på ett föremål inte står i rimlig proportion till föremålets marknadsvärde.

    Enligt andra stycket är näringsidkaren skyldig att underrätta konsumenten om det nämnda förhållandet och begära konsumentens anvisning. Bestämmelsen har samma funktion som den avrådandeskyldighet som gäller enligt första stycket när arbetet ännu inte har påbörjats. Det faktiska förhållandet kan dock vara helt andra och tala för att tjänsten trots allt bör fullföljas, t. ex. om näringsidkaren redan har utfört kostnadskrävande moment vilka endast är till nytta om tjänsten fullföljs. Det pris som konsumenten ”kunde ha räknat med” är – när det inte föreligger ett avtalat totalpris eller en ungefärlig prisuppgift – det pris som man normalt får räkna med för tjänster av ifrågavarande slag.

    Av tredje stycket följer att näringsidkaren som huvudregel ska avbryta det påbörjade arbetet i avvaktan på att han kan få kontakt med konsumenten. Näringsidkaren ska dock inte avbryta arbetet om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få tjänsten utförd. Ett sådant särskilt skäl kan t. ex. vara att näringsidkaren som fått in en bil för reparation känner till att konsumenten har omedelbart behov av bilen för en förestående semesterresa.

  • Har näringsidkaren åsidosatt vad som åligger honom enligt 6 § och finns det starka skäl att anta att konsumenten i annat fall hade avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeställt den, har näringsidkaren inte större rätt till ersättning än han skulle ha haft, om konsumenten hade avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeställt den.

    För kostnader som inte ersätts enligt första stycket har näringsidkaren dock rätt till ersättning i den mån konsumenten annars skulle gynnas på ett oskäligt sätt.

    Bestämmelsen reglerar påföljd gentemot näringsidkaren när denne underlåter att avråda och underrätta enligt 6 §. Hade konsumenten om entreprenören iakttagit sina skyldigheter avstått från att beställa tjänsten eller avbeställt tjänsten så föreligger inte rätt till ersättning för entreprenören. Det saknar betydelse om entreprenörens arbete är väl utfört.

    Av andra stycket framgår en ”skyddsbestämmelse” för entreprenören. Denne har då rätt till viss begränsad ersättning, troligen t. ex. kostnader för material. Med ”oskäligt” avses t. ex. att marknadsvärdet har ökat i omfattande utsträckning med anledning av entreprenörens arbete.

Tilläggsarbete

  • Om det när tjänsten utförs framkommer behov av arbete som på grund av sitt samband med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med detta (tilläggsarbete), skall näringsidkaren underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar.

    Kan konsumenten inte anträffas eller får näringsidkaren av annan orsak inte anvisningar av honom inom rimlig tid, får näringsidkaren utföra tilläggsarbetet
       1. om priset för detta är obetydligt eller om det är lågt i förhållande till priset för den avtalade tjänsten, eller
       2. om det finns särskilda skäl att anta att konsumenten önskar få tilläggsarbetet utfört i samband med uppdraget.

    Näringsidkaren är skyldig att utföra sådant tilläggsarbete som inte kan uppskjutas utan fara för allvarlig skada för konsumenten, om konsumentens anvisningar inte kan inhämtas eller om konsumenten begär det.

    I fråga om pristillägg för tilläggsarbete gäller 38 §.

    Vid avtal om arbete på lösa saker och fast egendom är det inte ovanligt att det under arbetets gång framkommer behov av ytterligare arbete, d.v.s. arbete som inte omfattas av det ursprungliga uppdraget.

    Av första stycket framgår att för att bestämmelsen i paragrafen över huvud taget ska bli aktuell krävs att det när en tjänst utförs framkommer behov av ett arbete som i förhållande till det uppdrag som har lämnats åt näringsidkaren utgör ett tilläggsarbete, d.v.s. ett arbete som inte kan anses vara omfattat av uppdraget. I uttrycket tilläggsarbete ligger att det ska vara fråga om ett arbete som skulle ha kunnat omfattas av uppdraget till näringsidkaren. Paragrafen tar alltså inte sikte på arbeten som ligger utanför näringsidkarens yrkesområde. Kravet på att det ska vara fråga om ett arbete som har samband med uppdraget tjänar huvudsakligen till att från bestämmelsens tillämpningsområde föra bort olika tänkbara behov av åtgärder vilka helt klart inte har att göra med det avtalade uppdraget och som därför inte rimligen kan anses ingå i näringsidkarens omsorgsplikt att underrätta konsumenten om när uppdraget utförs.

    Som en grundläggande regel följer av stycket att om det när en tjänst utförs framkommer behov av tilläggsarbete så är näringsidkaren skyldig att underrätta konsumenten och begära dennes anvisningar. För att denna skyldighet ska inträda krävs att arbetet är sådant att det på grund av sitt samband med uppdraget lämpligen bör utföras samtidigt med uppdraget.

    Om näringsidkaren har utfört tilläggsarbetet utan att ha sökt kontakt med konsumenten så har han inte rätt till ersättning för tilläggsarbetet. Om näringsidkaren inte begär konsumentens anvisningar och inte heller utför tilläggsarbetet blir denne i regel ansvarig enligt reglerna om fel i tjänsten.

    Av andra stycket klargörs att näringsidkaren – om han i enlighet med första stycket har sökt underrätta konsumenten om behovet av ett tilläggsarbete men inte kunnat anträffa denne inom rimlig tid eller om det redan från början står klart att konsumenten inte kan anträffas inom sådan tid – under vissa förutsättningar har rätt att utföra tilläggsarbete som avses i första stycket.

    Huruvida priset ska anses obetydligt eller lågt får avgöras utifrån förutsättningarna i det specifika fallet.

    Som särskilda skäl bör näringsidkaren kunna åberopa att han på grund av konsumentens handlande vid tidigare kontakter dem emellan haft fog för slutsatsen att konsumenten skulle ha velat få tilläggsarbetet utfört, om han kunnat tillfrågas.

    Bestämmelsens tredje stycke tar i första hand sikte på nödliknande situationer som när ett uppskov med arbetet kan medföra livsfara eller fara för brand, ras, översvämning e.d. Näringsidkaren är i en sådan situation, om konsumentens anvisningar inte kan inhämtas eller om han begär det, enligt bestämmelsen skyldig att utföra det arbete som krävs för att avvärja faran. Bestämmelsen är också tillämplig i fall då det skulle leda till allvarlig ekonomisk skada för konsumenten om tilläggsarbetet inte utförs samtidigt som uppdraget. En sådan situation föreligger t. ex. om mycket kostnadskrävande och redan utförda arbetsmoment är gemensamma för tilläggsarbetet och det arbete som uppdraget gäller samt dessa arbetsmoment måste utföras på nytt för det fall att tilläggsarbetet skjuts upp.

Fel hos tjänsten, vad som avses med fel

  • Tjänsten ska anses felaktig, om resultatet avviker från
       1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
       2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller
       3. vad som därutöver får anses avtalat.

    Tjänsten ska också anses felaktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.
    Lag (2008:491).

    I paragrafen anges de centrala reglerna om när en tjänst är felaktig, innefattande att tjänsten är felaktig om resultatet avviker från vad som följer av de grundläggande kraven på fackmässighet och omsorg m.m. (4 §), eller avviker från vissa säkerhetsföreskrifter (5 §) eller från vad som därutöver har avtalats om resultatet. Vidare framgår av paragrafen att tjänsten är felaktig om den har utförts i strid mot förbud i produktsäkerhetslagen eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra.

    Reglerna i punkt 1 och 2 i bestämmelsen anger de minimikrav på resultatet som alltid måste vara uppfyllda för att tjänsten inte ska anses vara behäftad med fel.

    Det är i punkt 3 fråga om anspråk på resultatet som uttryckligen har angetts i parternas avtal eller som följer av vad som har underförståtts mellan parterna eller i övrigt av en tolkning av avtalet.

  • Tjänsten skall vidare anses felaktig, om resultatet avviker från sådana uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som kan antas ha inverkat på avtalet och som i samband med avtalets ingående eller annars vid marknadföring har lämnats
       1. av näringsidkaren,
       2. av någon annan näringsidkare eller av en branschförening eller liknande organisation för näringsidkarens räkning, eller
       3. av en leverantör av material till tjänsten eller av någon annan i tidigare led.

    Första stycket gäller inte i fråga om uppgifter som i tid har rättats på ett tydligt sätt och inte heller om näringsidkaren varken kände till eller borde ha känt till uppgifterna. Lag (1990:935).

    I denna paragraf regleras en sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar genom att det här fastslås att tjänsten är felaktig om resultatet avviker från olika uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som har lämnats vid marknadsföring. Av bestämmelsen framgår vidare vem som måste ha lämnat uppgifterna vid marknadsföring för att bestämmelsen ska vara tillämplig, d.v.s. näringsidkaren själv, någon annan näringsidkare eller branschförening eller liknande organisation för näringsidkarens räkning, eller en leverantör av material till tjänsten eller annan i tidigare led.

  • Tjänsten skall slutligen anses felaktig, om näringsidkaren i annat fall än som avses i 6 § första stycket före avtalets ingående har underlåtit att upplysa konsumenten om ett sådant förhållande rörande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som näringsidkaren kände till eller borde ha känt till och som han insåg eller borde ha insett vara av betydelse för konsumenten. En förutsättning för att tjänsten skall anses felaktig är dock att underlåtenheten kan antas ha inverkat på avtalet.

    I denna paragraf regleras den sida av näringsidkarens marknadsföringsansvar som gäller underlåtenhet att lämna viktiga uppgifter beträffande tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet.

    Det är givet att en tjänst inte är att anse som felaktig enligt förevarande bestämmelse om det visas att konsumenten själv haft kännedom om ett visst förhållande och dess betydelse i sammanhanget.

  • Frågan om tjänsten är felaktig skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då uppdraget avslutades. Avser tjänsten en sak som har överlämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning, anses uppdraget avslutat först när saken har kommit i konsumentens besittning.

    Om näringsidkaren har utfört tjänsten men uppdraget inte kan avslutas i rätt tid på grund av något förhållande på konsumentens sida, är den avgörande tidpunkten i stället den då uppdraget skulle ha avslutats.

    Paragrafen innehåller bestämmelser om vilken tidpunkt som normalt ska vara avgörande vid bedömningen av om en tjänst är felaktig. Därmed sätts också en gräns i tiden för näringsidkaren ansvar enligt felreglerna för olyckshändelser m.m. som drabbar resultatet av tjänsten. Avgörande tidpunkt är den då uppdraget avslutades eller, om avslutande av uppdraget har försenats beroende på något förhållande på konsumentens sida, den tidpunkt då uppdraget annars skulle ha avslutats.

    Av paragrafen framgår sålunda att tjänsten aldrig kan vara felaktig enligt 9 eller 10 §§ på grund av att resultatet har försämrats genom en olyckshändelse e. d. som har inträffat efter den tidpunkt som anges i paragrafen.

    Har parterna avtalat om att en formell besiktning av resultatet av tjänsten ska äga rum sedan tjänsten slutförts kan uppdraget inte anses avslutat förrän besiktningen har genomförts.

    Enligt andra stycket i paragrafen är den tidpunkt som ska vara avgörande vid bedömningen av om tjänsten är felaktig en annan än den då uppdraget faktiskt avslutades. I så fall är den avgörande tidpunkten i stället den då uppdraget annars skulle ha avslutats. Risken för att resultatet försämras genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse ligger alltså därefter på konsumenten.

  • Försämras resultatet efter den tidpunkt som anges i 12 §, skall tjänsten anses felaktig om försämringen är en följd av att näringsidkaren har åsidosatt vad som ålegat honom enligt avtalet eller denna lag.

    Bestämmelsen i förevarande paragraf innebär ett undantag från reglerna i 12 §. Enligt paragrafen är tjänsten felaktig om en försämring av resultatet som uppkommer först efter den tidpunkt som anges i 12 § är en följd av ett avtalsbrott på näringsidkarens sida. Paragrafen blir t ex tillämplig om näringsidkaren i strid mot sin omsorgsplikt har underlåtit att ge konsumenten nödvändiga anvisningar till förebyggande av att denne på grund av okunnighet skadar resultatet av tjänsten. Det kan t. ex. gälla anvisning om att ett golv efter lackering inte får beträdas med skor förrän efter vis tid eller att en tapet eller färgyta inte tål vatten.

  • Har näringsidkaren genom en garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under en viss tid efter den tidpunkt som anges i 12 § svara för resultatet av tjänsten och försämras det utfästa resultatet under den angivna tiden, skall tjänsten anses felaktig.

    Första stycket gäller ej, om näringsidkaren gör sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida.

    Paragrafen reglerar verkningarna av att näringsidkaren har lämnat en s.k. tidsbestämd garanti avseende tjänstens resultat. Genom tillägget liknande utfästelse markeras att utfästelsen inte behöver innehålla uttrycket garanti.

    Enligt bestämmelsens första stycke är det tillräckligt att resultatet eller den del därav som omfattas av utfästelsen försämras någon gång under garantitiden. Det saknar då i princip betydelse att resultatet var aldrig så perfekt vid den tidpunkt som enligt 12 § är avgörande för felbedömningen.

    Försämringen torde vanligen ta sig uttryck i en funktionssvikt under garantitiden t. ex. att färgen vars beständighet har garanterats bleknar under garantitiden. Inträffar en sådan försämring som nu har nämnts ska tjänsten anses felaktig om näringsidkaren inte kan göra sannolikt att försämringen har orsakats av något sådant förhållande som avses i andra stycket.

    Genom andra stycket fastslås att det är näringsidkaren som för bevisbördan rörande orsaken till försämringen. Denne måste visa att försämringen antingen beror på en olyckshändelse eller jämförlig händelse som inträffat efter tidpunkten då risken övergick på konsumenten eller att försämringen beror på vanvård, onormalt brukande eller liknande förhållande på konsumentens sida. Med liknande förhållande avses bl. a. sådant som att konsumenten har underlåtit att följa väsentliga skötsel- eller serviceföreskrifter, även om detta inte kan betecknas som vanvård.

  • Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9, 10 och 12-14 §§ att tjänsten ska anses felaktig, om förvaringen anordnas på ett sätt som avviker från
       1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,
       2. sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller
       3. vad som därutöver får anses avtalat.

    Tjänsten ska också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 § som inte har rättats på ett tydligt sätt. Lag (2008:491).

    Paragrafen innehåller särskilda regler om när en tjänst som avser förvaring av en lös sak ska anses felaktig. Bestämmelsen är inte tillämplig på tjänster som avser arbete på egendom.

    De normer för bedömningen av om en tjänst avseende förvaring är felaktig som anges i första stycket motsvarar dem som gäller enligt 9 § första stycket.

    Uttrycket ”sådana uppgifter enligt 10 §” innefattar en hänvisning också till det i 10 § uppställda kravet på att uppgifterna kan antas ha inverkat på avtalet om tjänsten.

Påföljder vid fel

  • Är tjänsten felaktig utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida, får konsumenten hålla inne betalningen enligt 19 §. Han får vidare kräva att felet avhjälps enligt 20 § första stycket eller också göra avdrag på priset eller häva avtalet enligt 21 §.

    Dessutom får konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 §.

    I fråga om konsumentens rätt till skadestånd av någon annan än näringsidkaren finns bestämmelser i 33 §.

    Bestämmelsen innehåller en allmän beskrivning av konsumentens befogenheter mot näringsidkaren vid fel i den utförda tjänsten. De närmare förutsättningarna för utövandet av dessa befogenheter framgår av de olika paragrafer som bestämmelsen hänvisar till.

    Av andra meningen framgår att konsumenten i princip har frihet att välja mellan de påföljder som anges där. Han är alltså i och för sig inte hänvisad till att alltid först begära att felet avhjälps. Enligt 20 § andra stycket har emellertid näringsidkaren, under vissa förutsättningar, rätt att för att undvika eller begränsa andra påföljder avhjälpa ett fel även om konsumenten inte begär avhjälpande. Påföljden avhjälpande har alltså getts en viss prioritet framför prisavdrag och hävning.

    Av bestämmelsen framgår vidare att konsumenten inte har rätt att göra gällande fel om det beror på något förhållande på konsumentens sida. Hit räknas normalt om felet har uppkommit genom vårdslöshet eller försummelse hos konsumenten.

Reklamation

  • Vill konsumenten åberopa att tjänsten är felaktig, skall han underrätta näringsidkaren om detta inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet (reklamation).
    Underrättelse som sker inom två månader efter det att konsumenten märkt felet skall alltid anses ha skett i rätt tid.
    Reklamation får dock inte ske senare än tre år eller, i fråga om arbete på mark eller på byggnader eller andra anläggningar på mark eller i vatten eller på andra fasta saker, tio år efter det att uppdraget avslutades, såvida inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.

    Har näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder, får reklamation alltid ske inom tio år efter det att uppdraget avslutades.

    Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes. Lag (2005:61).

    Bestämmelsen är tvingande till konsumentens förmån, jfr. 3 § första stycket. Det innebär att parterna inte kan avtala om strängare reklamationsfrister än vad som framgår av paragrafen. Av bestämmelsens första och andra stycke framgår tre tidsgränser, dels (i) inom skälig tid efter det att denne märkt eller borde märkt felet, dels (ii) inom tre år efter uppdragets avslutande, samt (iii) inom tio år efter entreprenadens avslutande (arbete på fast sak). Underlåter konsumenten att reklamera i rätt tid är rätten att framställa krav prekluderad (dvs. utsläckt) enligt 18 §.

    Av bestämmelsen framgår vidare att reklamation inom två månader från det att konsumenten märkt eller bort märka felet alltid ska anses ha skett i rätt tid. Konsumenten har härvidlag en mycket längre reklamationsfrist än vad som normalt brukar gälla i kommersiella förhållanden.

    Har näringsidkaren handlat i strid mot tro och heder har konsumenten inte på grund av underlåten reklamation förlorat sin rätt att åberopa felet förrän tio år efter det att uppdraget avslutades. I strid mot tro och heder skulle t. ex. kunna vara att en entreprenör gjort en areamätning av en byggnad varvid flera mätintyg uppvisar en betydligt mindre boarea än vad entreprenören uppger till konsumenten.

  • Reklamerar konsumenten inte inom den tid som följer av 17 §, förlorar han rätten att åberopa felet.

    I paragrafen regleras rättsföljden av att konsumenten inte reklamerar mot ett fel inom den tid som följer av 17 §. Konsumenten förlorar då rätten att åberopa felet, d.v.s. han förlorar den rätt att göra gällande de befogenheter mot näringsidkaren som annars skulle tillkomma honom på grund av det ifrågavarande felet.

Konsumentens rätt att hålla inne betalning

  • Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av ett fel hos tjänsten.

    Rätten för konsumenten att hålla inne betalning är av betydelse som ett påtryckningsmedel för att förmå näringsidkaren att avhjälpa ett fel och som ett medel att göra bl. a. rätten till prisavdrag eller hävning effektiv för den händelse felet inte avhjälps.

    Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av ett fel. Vilket belopp som det här blir fråga om måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Är felet sådant att konsumenten, om felet inte avhjälps, har rätt att häva avtalet i dess helhet, bör rätt att innehålla hela betalningen föreligga.

    Det bör påpekas att paragrafen endast reglerar konsumentens rätt att hålla inne betalning till säkerhet för sina krav på grund av ett fel hos tjänsten, inklusive krav på skadestånd på grund av fel. Bestämmelsen medger inte rätt för konsumenten att hålla inne betalning för att säkerställa en skadeståndsfordran enligt 33 § mot tredje man.

Avhjälpande

  • Konsumenten har rätt att kräva att näringsidkaren avhjälper felet, om det inte medför olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.

    Även om konsumenten inte kräver det får näringsidkaren avhjälpa felet, om han efter det att reklamation har kommit honom tillhanda utan uppskov erbjuder sig att göra detta och konsumenten inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.

    Avhjälpande skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har gett näringsidkaren tillfälle till det.

    Avhjälpande skall ske utan kostnad för konsumenten. Detta gäller dock inte kostnader som skulle ha uppkommit även om tjänsten hade utförts felfritt eller, om felet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse, kostnader för att ersätta material som konsumenten enligt avtalet om tjänsten har tillhandahållit och bekostat. Lag (2005:61).

    Av första stycket framgår undantag från näringsidkarens skyldighet att avhjälpa fel varvid konsumenten i stället får utnyttja de andra befogenheter som står honom till buds, t. ex. rätten att göra prisavdrag.

    Vid oskälighetsbedömningen bör vidare beaktas t. ex. en sådan omständighet att näringsidkarens större eller mindre skuld till felets uppkomst. Har han förfarit särskilt slarvigt eller annars klandervärt kan det framstå som skäligt att han också får bära större kostnader eller olägenheter än annars för att avhjälpa ett fel.

    Av andra stycket ges näringsidkaren en rätt att avhjälpa ett fel för att därigenom undvika eller begränsa andra påföljder av felet. Näringsidkarens rätt att avhjälpa ett fel innebär en viktig inskränkning i konsumentens principiella rätt att välja vilken felpåföljd som ska komma i fråga. Av bestämmelsen framgår vidare att näringsidkaren inte har rätt att avhjälpa felet om konsumenten har något särskilt skäl att avvisa näringsidkarens erbjudande. Ett sådant skäl kan vara att ett avhjälpande skulle medföra betydande besvär eller olägenheter för konsumenten. Denne ska t. ex. resa bort och behöver då använda föremålet för tjänsten. Det kan även vara fråga om att näringsidkaren visat sådan bristande kompetens att konsumentens förtroende för näringsidkaren förbrukats.

    Av tredje stycket framgår såvitt avser skälig tid att näringsidkaren i princip är skyldig att ta sig an avhjälpandet omgående sedan konsumenten har gett honom tillfälle till det. Endast om felet är av sådant slag att det inte nämnvärt påverkar föremålets användbarhet och konsumenten kan disponera föremålet, bör konsumenten behöva finna sig i att näringsidkaren på grund av ursäktlig tidsbrist e. d. dröjer något med sina åtgärder. I övrigt blir det avgörande för bedömningen av vad som utgör skälig tid för ett avhjälpande i huvudsak den tid som måste beräknas normalt gå åt för de nödvändiga åtgärderna.

    Av fjärde stycket framgår att näringsidkaren inte får avkräva konsumenten ersättning för näringsidkarens egna kostnader för avhjälpandet och han är vidare skyldig att ersätta konsumenten dennes utlägg i sammanhanget, t. ex. för resor och transporter.

Prisavdrag och hävning

  • Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra avdrag på priset.

    Om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta, får konsumenten i stället häva avtalet. Detsamma gäller, om tjänsten har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451).

    Har tjänsten utförts till en del och finns det starka skäl att anta att den inte kommer att fullföljas utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten får denne häva avtalet beträffande återstående del. Är felet sådant att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat och näringsidkaren insett eller bort inse detta eller utförs tjänsten i strid mot förbud enligt 27 § produktsäkerhetslagen får konsumenten i stället häva avtalet i dess helhet.

    Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet. Lag (2008:491).

    Prisavdragets storlek regleras i 22 §. Prisavdrag aktualiseras också om näringsidkaren endast delvis lyckas avhjälpa ett fel.

    Av andra stycket framgår att för att konsumenten ska ha rätt att häva så krävs att syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat. Detta är fallet t. ex. om felet är av sådan beskaffenhet att föremålet för tjänsten är praktiskt taget oanvändbart eller om resultatet annars är så dåligt eller så avvikande från vad som har avtalats att det i stort sett inte har något värde för konsumenten.

    Av tredje stycket framgår att det redan innan tjänsten utförs står klart eller är i hög grad sannolikt att tjänsten kommer att bli felaktig. Skälet till detta kan vara bl. a. att den del av arbetet som redan har utförts har påtagliga brister eller att näringsidkaren på annat sätt har visat klar inkompetens eller har förklarat att han inte avser att leva upp till avtalet i visst hänseende. Konsumenten har då rätt att häva avtalet såvitt avser återstående del. För att konsumenten ska få häva avtalet i dess helhet, d.v.s. även beträffande den del av tjänsten som redan har utförts, och därmed helt befrias från skyldighet att betala för tjänsten, krävs att det måste antas uppkomma ett fel som medför att syftet med tjänsten är i huvudsak förfelat.

    Av fjärde stycket framgår att konsumenten även i vissa fall har rätt att häva avtalet redan innan tjänsten börjat utföras. Det krävs då starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsumenten.

Prisavdragets storlek

  • Ett prisavdrag skall motsvara vad det kostar konsumenten att få felet avhjälpt, bortsett från sådana kostnader som avses i 20 § fjärde stycket andra meningen. Om ett på detta sätt beräknat prisavdrag är oskäligt stort i förhållande till den betydelse som felet har för konsumenten, skall prisavdraget i stället svara mot felets betydelse för konsumenten.

    Avser tjänsten förvaring, skall prisavdraget alltid svara mot felets betydelse för konsumenten.

    Prisavdraget ska först och främst täcka konsumentens kostnader för det arbete och material som behövs för att avhjälpa felet. Tjänsten kan vidare vara felaktig utan att resultatet för den skull objektivt sett är mindre värt än om det hade varit felfritt. Som ett exempel kan nämnas att felet består i att näringsidkaren har använt ett annat material än det som har beställts, vilket dock är lika bra som det beställda, och att det är omöjligt eller oproportionerligt dyrt att skaffa fram det beställda materialet. Även då är konsumenten berättigad till ett prisavdrag som svarar mot felets betydelse för honom. Prisavdraget får då bestämmas genom en skönsmässig uppskattning.

Verkningar av hävning

  • Häver konsumenten avtalet, har näringsidkaren inte rätt till betalning för tjänsten. Näringsidkaren har rätt att återfå det material som han har tillhandahållit, om det kan ske utan att konsumenten åsamkas olägenheter eller kostnader av betydelse. I den mån det är skäligt skall konsumenten ersätta näringsidkarens kostnader för vad som ej kan återlämnas, dock högst med ett belopp som motsvarar dettas värde för konsumenten.

    Har tjänsten utförts till en del och häver konsumenten avtalet beträffande återstående del, har näringsidkaren rätt till betalning med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhet med avdrag för vad det kostar konsumenten att få den återstående delen utförd.

    I första stycket regleras den situation att konsumenten häver avtalet i dess helhet.

    Av andra stycket regleras partiell hävning från konsumenten. Vid en sådan hävning bör näringsidkaren i princip har rätt till full betalning för vad han redan har gjort. Det utförda kan ju i regel utnyttjas om konsumenten överlämnar återstående del av uppdraget till annan näringsidkare.

Näringsidkarens dröjsmål. Vad som avses med dröjsmål.

  • Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger om uppdraget, utan att det beror på något förhållande på konsumentens sida, inte har avslutats inom den tid som har avtalats eller, om någon tid inte har avtalats, inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av samma art och omfattning.

    Dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger också, om näringsidkaren inte iakttar en överenskommen tid för påbörjande av tjänsten eller för ett arbetes framskridande.

    I första stycket anges när det föreligger ett dröjsmål på näringsidkarens sida med uppdragets avslutande. Vad som avses med att uppdraget har avslutats framgår av 12 § första stycket.

    Det står parterna i princip fritt att själva genom avtal reglera inom vilken tid uppdraget ska vara avslutat. I förevarande bestämmelse fastslås därför till en början att ett dröjsmål på näringsidkarens sida föreligger om uppdraget, utan att detta beror på något förhållande på konsumentens sida, inte har avslutats inom den tid som har avtalats.

    Vad som ska betraktas som ”skälig” tid för att färdigställa tjänsten får bedömas med hänsyn till tjänstens art och omfattning, orsaken till tidsutdräkten i förhållande till vad som är normalt, de olägenheter som en tidsåtgång utöver det normal innebär för konsumenten m.m.

    Av andra stycket bestämmelsens formulering framgår att det inte är fråga om dröjsmål från näringsidkaren, om en försening beror på något förhållande på konsumentens sida. Eftersom bestämmelsen vidare anger vad som utgör ”dröjsmål” på näringsidkarens sida reglerar den inte det fallet att näringsidkaren, t. ex. när ett arbete ska utföras i konsumentens bostad, kommer för att påbörja tjänsten alltför tidigt. Om konsumenten i ett sådant fall inte kan eller önskar låta näringsidkaren påbörja tjänsten före utsatt tid kan denne vägra ta emot näringsidkaren.

    Överenskommelser om tiden för ett arbetes framskridande torde huvudsakligen vara aktuella vid arbeten av större omfattning, t. ex. entreprenadarbeten. En sådan överenskommelse kan avse exempelvis att en viss del av arbetet ska påbörjas eller vara färdig senast vid en bestämd tidpunkt.

    Bestämmelsen innebär att konsumenten kan vara berättigad att häva avtalet om en tjänst redan på grund av ett dröjsmål med tjänstens påbörjande eller arbetets framskridande i förhållande till vad som överenskommits förutsatt att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för konsumenten (se 29 § första och andra styckena).

Påföljder vid dröjsmål

  • Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenten hålla inne betalningen enligt 27 §. Han får välja mellan att kräva att näringsidkaren utför tjänsten enligt 28 § och att häva avtalet enligt 29 §. Dessutom får konsumenten kräva skadestånd av näringsidkaren enligt vad som sägs i 31 §.

    Paragrafen innehåller en allmän beskrivning av konsumentens befogenheter mot näringsidkaren vid dröjsmål. De närmare förutsättningarna för utövandet av dessa befogenheter framgår av de bestämmelser som paragrafen hänvisar till och torde därmed inte fordra några särskilda ytterligare kommentarer.

Reklamation

  • Har uppdraget avslutats, får konsumenten häva avtalet eller fordra skadestånd på grund av ett dröjsmål endast under förutsättning att han senast inom skälig tid efter uppdragets avslutande har underrättat näringsidkaren om att han vill åberopa dröjsmålet (reklamation).

    Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes.

    Paragrafen reglerar bl. a. konsumentens skyldighet att reklamera om han vill göra gällande vissa befogenheter på grund av ett dröjsmål från näringsidkarens sida. Konsumenten är enligt bestämmelsen skyldig att reklamera endast om han på grund av ett dröjsmål vill häva avtalet eller fordra skadestånd och då endast under förutsättning att uppdraget har avslutats. Liksom när det gäller reklamation vid fel är det tillräckligt att konsumenten avger en neutral reklamation. Han behöver alltså inte i samband med reklamationen ange vilken eller vilka påföljder eller belopp som han vill göra gällande.

    Reklamation ska ske inom skälig tid vilket innebär att en näringsidkare, sedan uppdraget avslutats, inte under någon längre tid därefter ska behöva sväva i ovisshet huruvida konsumenten har för avsikt att åberopa ett eventuellt dröjsmål.

    Av bestämmelsen framgår vidare att konsumenten inte är skyldig att reklamera om han med stöd av 28 § vill kräva att näringsidkaren fullföljer avtalet. Inte heller behöver konsumenten reklamera särskilt om han på grund av ett dröjsmål vill häva avtalet helt eller för en återstående del av tjänsten innan uppdraget har avslutats (jfr. 29 §) och i anslutning till en sådan hävning eventuellt fordra skadestånd.

    Bestämmelsen i andra stycket innebär att konsumenten är bevarad sin rätt att åberopa dröjsmål om han i tid har lämnat in ett reklamationsmeddelande för befordran med post eller avsänt meddelandet på annat ändamålsenligt sätt. Det uppställs därmed inget särskilt krav på att meddelandet ska sändas i rekommenderat brev vilket emellertid kan vara tillrådligt från bevissynpunkt eftersom det, om försändelsen kommer bort eller försenas ankommer på konsumenten att visa att meddelandet har avsänts och när detta skedde. Såvitt avser annat ändamålsenligt sätt torde e-post numera vara ett utmärkt sätt att reklamera.

Konsumentens rätt att hålla inne betalning

  • Konsumenten får hålla inne så mycket av betalningen som fordras för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av dröjsmål på näringsidkarens sida.

    Om betalning enligt avtalet skall ske vid arbetets påbörjande eller under arbetets fortskridande, får konsumenten, även om det inte följer av första stycket, intill dess att arbetet påbörjas eller fortskrider hålla inne den del av betalningen som har förfallit efter dröjsmålets inträde. I fråga om betalning för sådan del av tjänsten som har utförts får konsumenten dock inte hålla inne mer än som följer av första stycket.

    Av bestämmelsen följer konsumentens grundläggande rätt att innehålla betalning när entreprenören är försenad. Har parterna avtalat om att betalning ska ske vid arbetets påbörjande eller enligt särskild betalplan under arbetets fortskridande har konsumenten rätt att innehålla betalning i avvaktande på att dröjsmål inte längre föreligger.

Konsumentens rätt att få tjänsten utförd

  • Konsumenten får kräva att näringsidkaren utför tjänsten.

    Näringsidkaren är inte skyldig att utföra tjänsten, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om utförandet skulle medföra olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs. Om ett förhållande som nu nämnts upphör inom rimlig tid, får konsumenten dock kräva att näringsidkaren utför tjänsten.

    Konsumenten förlorar rätten att kräva att näringsidkaren utför tjänsten, om han väntar orimligt länge med att framställa kravet. Lag (2005:61).

    Av första stycket följer huvudregeln att konsumenten, om han så vill, får kräva att näringsidkaren utför tjänsten. Detta gäller båda när tjänsten inte alls är påbörjad och när det endast återstår en del att utföra. Det rör sig alltså om att konsumenten påfordrar att avtalet fullföljs trots dröjsmålet.

    Av andra stycket framgår att näringsidkaren inte är skyldig att utföra tjänsten om det skulle medföra olägenheter eller kostnader för näringsidkaren som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att avtalet fullföljs. De olägenheter och kostnader som kan få betydelse är i allmänhet endast sådana som näringsidkaren inte bort räkna med redan när avtalet om tjänsten ingicks. Upphör förhållandet för näringsidkaren inom rimlig tid har konsumenten rätt att kräva att tjänsten utförs sedan hindret fallit bort.

    Av tredje stycket följer en aktivitetsplikt från konsumenten att reklamera vid äventyr att dennes rätt i annat fall går förlorad.

Hävning

  • Är dröjsmålet av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet. Har mer än en obetydlig del av tjänsten utförts, får konsumenten dock häva avtalet endast beträffande den del som återstår.

    Även i ett sådant fall får avtalet hävas i sin helhet, om syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet och näringsidkaren insett eller bort inse detta.

    Om det finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa dröjsmål av väsentlig betydelse för konsumenten, får han häva avtalet i enlighet med vad som sägs i första stycket. Lag (1990:935).

    Paragrafen reglerar konsumentens rätt att – helt eller delvis – häva avtalet om en tjänst på grund av ett dröjsmål.

    Av första stycket framgår ett väsentlighetsrekvisit. I händelse av tvist mellan parterna torde bevisbördan för dröjsmålet få anses ligga på konsumenten. Detta innebär att denne åtminstone vid ett kortvarigt dröjsmål måste visa på någon särskild omständighet som gör att dröjsmålet trots sin kortvarighet var av väsentlig betydelse. Däremot uppställs inget insiktsrekvisit, dvs. näringsidkaren behöver inte ha insett att dröjsmålet är av väsentlig betydelse för konsumenten.

    Ett sätt att säkerställa att fråga är om ett väsentligt dröjsmål är att konsumenten, sedan tjänsten fördröjts, ger näringsidkaren viss skälig tilläggstid inom vilken denne kan fullgöra (vid äventyr av att dröjsmålet annars får väsentlig betydelse). Till skillnad från konsumentköplagen saknas dock uttrycklig reglering av detta i konsumenttjänstlagen.

    Beträffande en återstående del av tjänsten har konsumenten alltid rätt att häva så snart ett dröjsmål är av väsentlig betydelse. Har tjänsten i ett sådant fall inte alls påbörjats rör det sig om en hävning av avtalet i dess helhet. För att konsumenten ska ha rätt att häva även beträffande redan utfört arbete krävs däremot i allmänhet att syftet med tjänsten i huvudsak är förfelat på grund av dröjsmålet. Tjänsten ska alltså i stor sett ha förlorat sin mening för konsumenten med hänsyn till det syfte för vilket han velat få den utförd.

    Av andra stycket framgår att om det på grund av omständigheter på förhand finns starka skäl att anta att det kommer att inträffa ett dröjsmål som är av väsentlig betydelse för konsumenten, är denne berättigad att häva avtalet redan innan dröjsmålet faktiskt har inträtt eller har blivit av väsentlig betydelse. För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs en hög grad av sannolikhet för att det kommer att inträffa ett väsentligt dröjsmål.

Verkningar av hävning

  • I fråga om verkningarna av hävning tillämpas 23 §.

    Beträffande innebörden av paragrafen kan hänvisas till vad som har anförts såvitt avser 23 §.

Skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål

  • Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.

    Beror dröjsmålet på någon som näringsidkaren har anlitat för att helt eller delvis utföra tjänsten, är näringsidkaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara fri enligt första stycket. Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som näringsidkaren har anlitat eller någon annan i tidigare led.

    Näringsidkaren är skyldig att ersätta konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i första eller andra stycket för en felfri tjänst. Näringsidkaren är alltid skyldig att ersätta skadan, om resultatet av tjänsten avviker från vad han särskilt har utfäst.

    Näringsidkarens skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll och egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

    Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt denna paragraf inte skall omfatta förlust i näringsverksamhet. Lag (2005:61).

    Av bestämmelsens första och tredje stycken framgår att näringsidkaren, utöver de påföljder som framgår ovan, även är skyldig att ersätta konsumenten för den skada som felet eller dröjsmålet har orsakat för konsumenten. Näringsidkaren åläggs ett s.k. kontrollansvar, dvs. för att undvika skadeståndsansvar krävs att dröjsmålet eller felet beror på omständighet som låg utanför näringsidkarens kontroll. I de fall som näringsidkaren lämnat en särskild utfästelse och resultatet av tjänsten avviker från detta, har näringsidkaren i stället ett strikt ansvar.

    Av andra stycket framgår att om dröjsmålet eller felet orsakats av någon som näringsidkaren anlitat för att utföra tjänsten (antingen helt eller delvis), uppställs samma kontrollansvar på det tidigare ledet.

    Av fjärde stycket framgår att bestämmelsen avser s.k. sakskador som uppkommer till följd av ett fel eller dröjsmål. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare, som ska montera upp en tung spegel på konsumentens vägg, använder en enligt fackmässig bedömning alltför klen upphängningsanordning och att spegel till följd därav faller ner och krossar ett bord och skär sönder en matta. Som exempel på sakskada på grund av dröjsmål kan nämnas att frysta matvaror förstörs därför att en näringsidkare inte kommer på avtalad tid för att reparera en frysbox.

    I många fall kan det vara svårt för konsumenten att visa på en faktisk skada som orsakats av försening. I de fallen kan det vara bra att på förhand ha avtalat om ett förseningsvite i stället.

    Medlemmar av konsumentens hushåll är familjemedlemmar och andra som lever i hushållsgemenskap av viss varaktighet med konsumenten. Tillfälliga besökare och gäster hör inte hit. Bestämmelsen omfattar endast skador på egendom som ”tillhör” konsumenten eller någon medlem av dennes hushåll men inte föremål som hyrs eller lånas av någon utomstående.

    Av femte stycket har tagits upp en bestämmelse som innebär att näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att sådan ersättning som avses i bestämmelsen ej ska omfatta förluster i näringsverksamheten. Näringsidkaren torde inte kunna åberopa bestämmelsen om det har förekommit grov försummelse från hans sida.

Skadeståndsskyldighet i övrigt

  • Om föremålet för tjänsten eller annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll skadas medan egendomen är i näringsidkarens besittning eller annars under dennes kontroll, är näringsidkaren även i annat fall än som sägs i 31 § skyldig att ersätta skadan, om inte näringsidkaren visar att skadan ej beror på försummelse av honom eller någon som på hans sida har anlitats för att utföra tjänsten.

    Näringsidkaren är i övrigt skyldig att ersätta skada som tillfogas konsumenten, om skadan har vållats genom försummelse på näringsidkarens sida. Detsamma gäller i fråga om skada på egendom som tillhör någon medlem av konsumentens hushåll.

    Näringsidkaren och konsumenten kan träffa avtal om att ersättning enligt första eller andra stycket på grund av skada på egendom ej skall omfatta förlust i näringsverksamhet.

    Paragrafen innehåller bestämmelser om näringsidkarens skadeståndsansvar vid konsumenttjänster utöver vad som följer av bestämmelserna i 31 § om skadeståndsskyldighet på grund av fel eller dröjsmål.

    Av första stycket framgår att bestämmelsen förutsätter att skada har inträffat medan den skadade egendomen var i näringsidkarens besittning. Saker som har överlämnats till näringsidkaren bör vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket i allmänhet anses vara i dennes besittning till dess att konsumenten själv eller någon som får anses företräda honom har hämtat dem eller återfått dem på annat sätt. Det saknar härvid betydelse om näringsidkaren får utförandet av tjänsten eller en del därav överlämnat egendomen till en annan näringsidkare. Näringsidkaren har ett presumtionsansvar, dvs. det åligger densamme att visa att skadan inte beror på att han, eller någon som han anlitat, har varit vårdslös.

    Med ”näringsidkarens kontroll” åsyftas fall då egendomen visserligen inte har överlämnats i näringsidkarens besittning men denne ändå under utförandet av tjänsten har en motsvarande faktisk kontroll över egendomen. Detta gäller t. ex. vid arbete på fast egendom eller annars på byggnader samt vid arbete på lösa saker som finns i konsumentens bostad eller på någon annan av denne disponerad plats.

    Andra stycket samlar upp alla övriga fall av näringsidkarens skadeståndsskyldighet enligt konsumenttjänstlagen. Skadeståndsskyldigheten kan avse olika slags skador såsom sakskador och rena förmögenhetsskador som drabbar konsumenten men som inte är en följd av ett fel eller ett dröjsmål. Till skillnad från fallet i första stycket har näringsidkaren i detta fall ett normalt culpaansvar, dvs. det är konsumenten som ska visa att skadan beror på näringsidkarens vårdslöshet. Skälet till detta är att första stycket, till skillnad från andra stycket, specifikt avser egendom som näringsidkaren har i sin besittning eller annars inom sin kontroll (och därmed har vårdplikt för).

    Tredje stycket motsvarar regeln i femte stycket 31 §.

Skadeståndsskyldighet för tredje man i vissa fall

  • Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

    Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 underlåtit att lämna säkerhetsinformation som han enligt 27 § produktsäkerhetslagen (2004:451) har förelagts att lämna eller sådan information av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet som han enligt marknadsföringslagen (2008:486) har ålagts att lämna och kan underlåtenheten antas ha inverkat på avtalet om tjänsten, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

    Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll och egendomen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

    Lag (2008:491).

    Paragrafen reglerar branschorganisationers, materialleverantörers, materialtillverkares och annan tredje mans civilrättsliga s.k. marknadsföringsansvar gentemot konsumenten. Ansvaret består i en skyldighet att under närmare angivna förutsättningar ersätta konsumenten för skada som denne tillfogas bl. a. till följd av att tredje man vid marknadsföring lämnar vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av en tjänsts beskaffenhet eller ändamålsenlighet.

Jämkning av skadestånd

  • Om skyldigheten att utge skadestånd skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt. Härvid skall även beaktas föreliggande försäkringar och försäkringsmöjligheter på den skadelidandes sida, den skadeståndsskyldiges möjligheter att förutse och hindra skadan samt andra särskilda omständigheter.

    Paragrafen ger en möjlighet att jämka ett skadestånd som annars skulle utges av näringsidkaren eller tredje man enligt 31-33 §§.

    Bestämmelsens undantagskaraktär framgår av att en förutsättning för jämkning är att skyldigheten att utge skadestånd ”skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden.” I praktiken betyder det att skadeståndet, för att jämkning överhuvud ska komma på fråga, i allmänhet måste uppgå till ett förhållandevis betydande belopp. För att det ska betraktas som ”oskäligt betungande” torde det vidare fordras att skadeståndet är avsevärt större än vad som kan anses motsvara en ”normal” skaderisk i den skadeståndsskyldiges verksamhet.

    Ett skadestånd kan vidare inte anses oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige om det täcks av en försäkring på hans sida. I princip bör jämkning inte heller komma i fråga när den skadeståndsskyldige av annan anledning har underlåtit att teckna en försäkring som kunnat täcka skadeståndet och som han i sin egenskap av näringsidkare objektivt sett borde ha tecknat.

    Om konsumenten däremot har en försäkring som täcker skadan bör en jämkning kunna ske i enlighet med det belopp som försäkringen täcker. Underlåtenhet från konsumenten att teckna sedvanlig försäkring kan eventuellt också tala för en jämkning i motsvarande mån.

    Med ”andra särskilda omständigheter” hör sådana omständigheter som den skadeståndsskyldiges särskilt stora eller tvärtom ringa skuld till skadans uppkomst. Vidare bör beaktas om den skadeståndsskyldige har möjlighet att i sin tur vända sig mot någon annan, t. ex. en underentreprenör eller materialleverantör, för att få hela eller en del av ett skadestånd till konsumenten täckt. Är detta fallet kan det utesluta jämkning.

    Även priset för tjänsten bör i tveksamma fall kunna få betydelse, i vart fall på det sättet att ett särskilt högt pris får anses tala mot jämkning. Även konsumentens ekonomiska förhållanden har betydelse. Har denne särskilt stort behov av full ersättning för skadan är det en omständighet som talar mycket starkt mot jämkning.

Undantag för personskada

  • Bestämmelserna i 31--34 §§ gäller inte ersättning för personskada.

    Av bestämmelsen fastslås att skadeståndsreglerna i 31-34 §§ inte gäller ersättning för personskador. Personskador är skador som medför fysiskt eller psykiskt lidande.

Priset m.m, priset

  • I den mån priset inte följer av avtalet, skall konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt.

    Har näringsidkaren lämnat en ungefärlig prisuppgift får det uppgivna priset dock inte överskridas med mer än 15 procent, såvida inte någon annan prisgräns har avtalats eller näringsidkaren har rätt till pristillägg enligt 38 §.

    Av bestämmelsen första stycke ska sägas att vad särskilt angår frågan om ett avtalat pris även omfattar ersättning för material ska erinras om att det enligt 4 § andra stycket, om inte annat visas, ingår i tjänsten att näringsidkaren ska tillhandahålla material. Av näringsidkaren angivet pris bör vid tveksamheter därför anses inkludera materialkostnaderna. Även i övrig bör utgångspunkten vara att ett av näringsidkaren angivet pris inkluderar allt vad denne enligt avtalet om tjänsten åtagit sig, såvida inte annat särskilt framgår.

    Den omständighet att tjänsten eventuellt är felaktig ska i princip inte påverka bedömningen av prisets skälighet enligt denna bestämmelse.

    Bestämmelsen aktualiserar två frågor om bevisbördan. Om näringsidkaren påstår att pris inte avtalats och begär ett pris som denne anser är skäligt men konsumenten påstår att ett lägre pris avtalats så bör näringsidkaren normalt visa att ett bestämt pris avtalats. Den andra frågan gäller vem som har bevisbördan om prisets skälighet varvid näringsidkaren har bevisbördan i detta hänseende.

    Bestämmelsens andra stycke behandlar den praktiskt viktiga frågan om verkan av att näringsidkaren har lämnat en s.k. ungefärlig prisuppgift. Bestämmelsen är endast tillämplig om priset inte kan anses följa av avtalet.

    När en ungefärlig prisuppgift lämnats får det slutliga priset inte överstiga prisuppgiften med mer än 15 procent även om ett skäligt pris enligt första stycket skulle vara högre. Det ska understrykas att om en ungefärlig prisuppgift lämnats innebär det inte att det föreligger avtal om ett visst pris. Konsumenten är därmed inte skyldig att betala mer än vad som är skäligt pris enligt första stycket.

  • Har konsumenten uppdragit åt näringsidkaren att företa enbart förberedande undersökning för att utreda omfattningen av eller kostnaden för en tjänst, är konsumenten inte skyldig att betala för undersökningen, om han på grund av sedvana inom branschen eller i övrigt har haft skäl att anta att undersökningen skulle göras utan ersättning.

    Som exempel på förberedande undersökning kan nämnas undersökning för att avgöra vad som är orsaken till ett vattenläckage. Det har i paragrafen inte ansett nödvändigt att i lagen särskilt slå fast att konsumenten i princip är skyldig att betala för en förberedande undersökning utan bestämmelsen tar i stället sikte på situationer då undantag från denna princip ska gälla. Det nämns uttryckligen att konsumenten kan ha skäl att anta att undersökningen ska ske utan ersättning på grund av att detta är sedvana inom branschen. Andra omständigheter som kan ge konsumenten skäl för ett sådant antagande kan vara att det är vanligt bland företagare på orten att inte ta betalt för ett sådant uppdrag eller om näringsidkaren tidigare har utfört undersökningar av liknande slag utan att ta betalt av konsumenten. En annan omständighet kan vara att undersökningen utförs som ett led näringsidkarens normala försäljningsansträngningar, särskilt om denne själv söker upp konsumenten och erbjuder sina tjänster.

    Näringsidkaren kan alltid förbehålla sig rätt till betalning för en förberedande undersökning men måste då tydligt klargöra för konsumenten att denne ska ha betalt för undersökningen i fall då konsumenten annars på grund av omständigheterna har skäl att anta motsatsen.

Pristillägg

  • Näringsidkaren har rätt till pristillägg

    1. om han har utfört tilläggsarbete i enlighet med bestämmelserna i 8 §, eller

    2. om tjänsten har fördyrats på grund av omständigheter som är att hänföra till konsumenten och som näringsidkaren inte bort förutse när avtalet träffades.

    I fråga om pristilläggets storlek gäller bestämmelserna i 36 §.

    Av första stycket framgår att konsumenten är skyldig att betala pristillägg för ett tilläggsarbete endast om näringsidkaren har haft rätt att utföra detta på grund av en överenskommelse med konsumenten eller direkt på grund av bestämmelserna i 8 §.

    Med ”omständigheter som är att hänföra till konsumenten” avses förhållanden på konsumentens sida oberoende av om dessa kan läggas honom till last för försummelse eller ej. Det kan t. ex. röra sig om oriktiga eller missvisande uppgifter, dröjsmål med att tillhandahålla föremål eller material för tjänsten eller ändrade anvisningar till näringsidkaren

    Av andra stycket går att sluta sig till att om parterna inte har avtalat om pristilläggets storlek så ska konsumenten betala vad som med hänsyn till omständigheterna är ett skäligt pristillägg. I princip samma omständigheter som anges i 36 § ska iakttas.

Betalning efter olyckshändelse m.m.

  • Konsumenten är inte skyldig att betala för arbete som näringsidkaren har utfört eller material som denne har tillhandahållit i den mån arbetet eller materialet försämras eller går förlorat genom en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse som inträffar före den tidpunkt som anges i 12 §.

    Paragrafen avhandlar i vilken utsträckning näringsidkaren i prishänseende ”står faran” för att arbete eller material förstörs genom olyckshändelser o.d. Med detta menas att näringsidkaren inte får kräva betalning för arbete eller material som har förstörts av händelsen i fråga. När näringsidkaren inte längre står faran, innebär det å andra sidan att konsumenten måste betala för tjänsten trots att resultatet har gått till spillo. De händelser som avses med paragrafen är dels rena olyckshändelser såsom eldsvåda, dels andra liknande händelser som ingen av parterna ansvarar för såsom skadegörelse eller stöld av tredje man.

    Avgörande är om händelsen inträffar före eller efter ”den tidpunkt som avses i 12 §”, d.v.s. den tidpunkt som är avgörande för frågan om tjänsten är felaktig. Normalt är detta den tidpunkt då uppdraget avslutades eller – när tjänsten avser en sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller ska tillverkas av denne – då saken har kommit i konsumentens besittning.

Specificerad räkning

  • Näringsidkaren är skyldig att på konsumentens begäran ställa ut en specificerad räkning för tjänsten. Räkningen skall göra det möjligt för konsumenten att bedöma det utförda arbetets art och omfattning. I den mån tjänsten inte har utförts mot fast pris skall det även framgå av räkningen hur priset har beräknats.

    Bestämmelsen avhandlar konsumentens rätt till specificerad räkning varvid dennes rätt i och för sig inte är begränsad till att gälla under viss tid efter uppdragets avslutande e.d. Det ligger emellertid i sakens natur att konsumenten inte kan dröja hur länge som helst med att framställa en sådan begäran.

    Det har inte ansetts möjligt eller lämpligt att i lagtexten i detalj ange de krav som bör ställas på en specificerad räkning i olika enskilda fall. Konsumenten ska dock kunna utläsa t. ex. vilket slags arbete som utförts, vilka åtgärder som vidtagits och vad för slags material som använts. Denna specifikation är främst avsedd att göra det möjligt för konsumenten att bedöma om tjänsten har utförts avtalsenligt.

    Om tjänsten inte har utförts mot fast pris krävs att näringsidkaren anger t. ex. hur många timmar och hur mycket material som har gått åt samt priset per timme och materialenhet. Syfte är främst att därigenom göra det möjligt för konsumenten att bedöma det begärda prisets skälighet.

Tid för betalning

  • Om inte annat följer av avtalet, är konsumenten skyldig att betala vid anfordran sedan näringsidkaren har utfört tjänsten.

    Har konsumenten i tid begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig att betala förrän en sådan räkning har kommit honom till handa.

    Av bestämmelsens första stycke följer att parterna i princip fritt kan avtala om priset ska betalas helt eller delvis i förskott, i olika delposter under tjänstens utförande eller vid en bestämd tidpunkt efter det att tjänsten har avslutats. Konsumenten är i princip skyldig att betala omedelbart efter anfordran (även om t. ex. en betalningsframställan från en näringsidkare normalt förfaller först till betalning vid ett senare datum). En viss inskränkning att betala för konsumenten föreligger om tjänsten är felaktig varvid rätt att hålla inne så mycket av betalningen som fordrar för att ge honom säkerhet för hans krav på grund av felet (se 19 §).

    Av andra stycket följer att konsumenten, om han i tid begärt specificerad räkning, inte är skyldig att betala förrän näringsidkaren har efterkommit hans begäran. Räkningen ska därtill vara specificerad på sätt framgår av 40 § innan betalningsskyldighet inträder. Räkningen har slutligen kommit konsumenten ”till handa” när denne har tillfälle att ta del av dess innehåll.

Avbeställning

  • Avbeställer konsumenten tjänsten innan den har slutförts, har näringsidkaren rätt till ersättning för den del av tjänsten som redan har utförts samt för arbete som måste utföras trots avbeställningen.

    Ersättningen skall motsvara det pris som skulle ha gällt, om avtalet endast hade avsett vad som har utförts.

    Näringsidkaren har vidare rätt till ersättning för förluster i form av kostnader för den återstående delen av tjänsten samt ersättning för förluster i övrigt på grund av att han har underlåtit att ta på sig annat arbete eller på grund av att han på annat sätt har inrättat sig efter uppdraget. Näringsidkaren har dock inte rätt till sådan ersättning, om konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat på grund av att

    1. föremålet för tjänsten har skadats eller gått förlorat utan att detta har berott på försummelse på konsumentens sida, eller

    2. konsumenten har hindrats att dra nytta av tjänsten till följd av författningsföreskrifter, myndighetsbeslut eller andra liknande omständigheter utanför hans kontroll.

    Ersättning till näringsidkaren enligt andra stycket får inte överstiga hans förlust till följd av avbeställningen.

    I paragrafen behandlas näringsidkarens rätt till ersättning när konsumenten har avbeställt tjänsten. Första stycket gäller endast i de fall då tjänsten till någon del har utförts när avbeställningen äger rum, medan andra stycket gäller vare sig något arbete har utförts eller ej. Tredje stycket innehåller en övre gräns för vad konsumenten är skyldig att betala om han avbeställer. Paragrafen är tillämplig även om konsumenten avbeställer en del av tjänsten.

    Av första stycket anges ”den redan utförda delen av tjänsten”. Hit räknas inte bara det mest centrala innehållet i den avtalade tjänsten utan också projekterings-, planerings- och annat förberedelsearbete som konsumenten inte kan tillgodogöra sig på grund av avbeställningen. För att bli ersättningsgillt måste arbetet vara direkt bundet till just den avtalade tjänsten.

    Huvudregeln i andra stycket innebär att näringsidkaren utöver ersättning för utförd del av tjänsten kan ha rätt till ersättning för förluster som beror på att han har inrättat sig efter uppdraget. Sådan ersättning kan utgå vare sig tjänsten har påbörjats eller ej. Som exempel på kostnader för den återstående delen av tjänsten kan nämnas resekostnad till konsumentens bostad eller kostnader för material som näringsidkaren har anskaffat. Andra stycket åsyftar endast kostnader för den delen av tjänsten som har blivit avbeställd.

    Såvitt avser ”förluster i övrigt” så innebär det att näringsidkaren normalt inte har rätt till ersättning för utebliven vinst på det uppdrag som har blivit avbeställt. Däremot ersätts näringsidkaren för förluster som hänger samman med att han har inrättat sig efter det uppdrag som konsumenten har lämnat honom t. ex. genom att näringsidkaren har avböjt andra uppdrag under den tid som han har reserverat för den sedermera avbeställda tjänsten. Förlusterna ska beräknas med utgångpunkt i den uteblivna vinsten på det uppdrag som näringsidkaren har underlåtit att ta på sig. Det ankommer på denne att styrka den förlust han har lidit.

    Ett undantag för konsumenten att ersätta förlusten är när konsumentens syfte med tjänsten har blivit förfelat. Som exempel kan nämnas att konsumenten avbeställt ett uppdrag avseende reparationsarbeten på en byggnad sedan denna har brunnit ner.

    Tredje stycket får betydelse i det fall där det uppdrag som näringsidkaren har gått miste om därför att han inrättat sig efter den avbeställda tjänsten skulle ha varit mera lönsamt än den avbeställda tjänsten. I bestämmelsen begränsas näringsidkarens sammanlagda ersättning enligt paragrafen så att den inte kan komma att överstiga priset för den avbeställda tjänsten.

  • Näringsidkaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid avbeställning, om den är skälig med hänsyn till vad som vid avbeställning normalt kan antas tillkomma en näringsidkare som ersättning enligt 42 §.

    I vissa fall kan det vara komplicerat att bestämma storleken på den ersättning som konsumenten har att utge enligt 42 §. I förevarande bestämmelse har därför öppnats en möjlighet för parterna att på förhand träffa särskild överenskommelse om ersättning vid avbeställning. Det ligger i båda parters intresse att redan från början veta vad konsumenten ska betala i händelse av en avbeställning. Vidare minskar risken för tvister om hur ersättningen ska beräknas. För att en överenskommelse ska vara giltig krävs att ersättningen är skälig.

  • Om den avbeställda tjänsten avser arbete på en sak som har överlämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning och konsumenten inte i rätt tid betalar vad han enligt 42 eller 43 § är skyldig för tjänsten eller ställer säkerhet för näringsidkarens fordran på denna ersättning, får näringsidkaren fullfölja tjänsten och kräva fullt pris för denna.

    Första stycket gäller ej, om det är uppenbart att näringsidkaren vid en sådan försäljning av saken som avses i 50 § andra stycket ändå kommer att få betalning för sin fordran, sedan kostnaderna för försäljningen och vad näringsidkaren har att fordra enligt 50 § första stycket har dragits av från köpeskillingen.

    Första stycket förutsätter att den sak som tjänsten avser har överlämnats i näringsidkarens besittning eller ska tillverkas av denne. Bestämmelserna är tillämpliga endast i situationer där näringsidkaren vid tjänster som avser arbete på en sak kan bli berättigad att sälja föremålet för tjänsten för att få ut sin ersättning på grund av uppdraget. En ytterligare förutsättning för näringsidkarens rätt att fullfölja tjänsten och kräva fullt pris är att konsumenten, efter avbeställning, inte i rätt tid betalar eller ställer säkerhet för näringsidkarens fordran.

    Av andra stycket följer att om det är uppenbart att den uppskattade köpeskillingen för föremålet efter avdrag för kostnader för försäljning och förvaring under alla omständigheter överstiger näringsidkarens fordran enligt 42 eller 43 §§ så har denne inte rätt att fullfölja tjänsten. Framför allt när mera dyrbara föremål har lämnats till näringsidkaren kan denna regel bli av betydelse.

Konsumentens dröjsmål, näringsidkarens rätt att inställa arbetet

  • Skall betalning enligt avtalet ske helt eller delvis innan tjänsten har utförts och betalar inte konsumenten i rätt tid, får näringsidkaren inställa arbetet till dess att konsumenten betalar. Om det följer av avtalet att konsumenten skall medverka till tjänstens utförande och han inte i rätt tid lämnar sådan medverkan som utgör en väsentlig förutsättning för utförandet, får näringsidkaren inställa arbetet till dess att konsumenten lämnar sin medverkan.

    Har tjänsten påbörjats, är näringsidkaren dock skyldig att såvitt möjligt utföra arbete som inte kan uppskjutas utan risk för allvarlig skada för konsumenten, om inte arbetet medför väsentliga kostnader eller olägenheter för näringsidkaren.

    Inställer näringsidkaren arbetet enligt första stycket, har han rätt till ersättning för kostnader och andra förluster som detta åsamkar honom, om konsumenten inte visar att dröjsmålet ej beror på försummelse på hans sida. Lag (1990:935).

    Av första stycket framgår att näringsidkaren har rätt att ställa in arbetet dels om konsumenten inte betalar i rätt tid då priset för tjänsten helt eller delvis ska betalas innan tjänsten utförts, dels om konsumenten underlåter att lämna medverkan, t. ex. om konsumenten vägrar att släppa in näringsidkaren i konsumentens bostad där en tjänst ska utföras. För att regeln ska tillämpas krävs inte att konsumentens medverkan är en absolut förutsättning för att uppnå det resultat som tjänsten avser. Det är tillräckligt att konsumentens medverkan utgör en väsentlig förutsättning för uppdraget. Om det t. ex. har avtalats att konsumenten ska medverka som hantlangare vid byggnadsarbeten så kan konsumenten inte kräva att näringsidkaren ensam ska utföra tjänsten om denna då blir väsentligt mer arbetskrävande.

    Av andra stycket framgår att det i linje med näringsidkarens omsorgsplikt att dennes inställande av arbetet inte kan få leda till oacceptabla skaderisker för konsumenten. I och med att det ska föreligga en risk för allvarlig skada torde näringsidkarens skyldighet att trots konsumentens dröjsmål utföra visst arbete inträda endast i undantagsfall. Det ska vara fråga om situationer där skaderisken objektivt sett framstår som oacceptabel. Ett typexempel är att näringsidkaren inte får avbryta ett arbete med omläggning av ett tak på sådant sätt att byggnaden kommer att stå oskyddad mot regn. Om näringsidkaren åsidosätter sin skyldighet enligt bestämmelsen kan han bli skyldig att ersätta konsumenten för eventuella skador härav, vilket följer av 32 §.

    Av tredje stycket avses med kostnader och andra förluster t. ex. då ett arbete ska utföras i konsumentens bostad och näringsidkaren tvingas företa en extra resa dit. Näringsidkaren kan vidare drabbas av extra kostnader för hyra av en maskin under längre tid än den som annars skulle ha behövts. Det kan också vara fråga om kostnader för extra arbete som behövs för att hindra skador t. ex. på en entreprenad under den tid arbetet i övrigt ligger nere. Konsumenten är dock inte ersättningsskyldig enligt bestämmelsen om han kan visa att dröjsmålet ej beror på försummelse från hans sida. Som exempel kan nämnas försenad postleverans, strejk eller hastigt påkommen allvarlig sjukdom. Bedömningen bör inte vara allt för sträng mot konsumenten men dröjsmålet måste framstå som klart ursäktligt.

Hävning

  • Om konsumenten i fall som avses i 45 § inte betalar eller lämnar sin medverkan i rätt tid och dröjsmålet är av väsentlig betydelse för näringsidkaren, får denne häva avtalet beträffande återstående del av tjänsten. Detsamma gäller om näringsidkaren enligt 6 § tredje stycket har avbrutit påbörjat arbete för att få anvisningar av konsumenten och avbrottet medför väsentlig olägenhet för honom.

    Vill näringsidkaren häva avtalet enligt första stycket skall han först påminna konsumenten om att denne skall betala, medverka eller lämna anvisningar samt ge konsumenten skälig tid att göra detta.

    Har en påminnelse lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses påminnelse ha skett när detta gjordes.

    För att näringsidkaren ska ha rätt att häva avtalet enligt förevarande bestämmelse är det inte någon förutsättning att han först har ställt in arbetet enligt 45 §. Näringsidkaren har vidare enligt bestämmelsen rätt att häva endast beträffande återstående del av tjänsten, varvid han samtidigt har rätt till ersättning för redan utfört arbete.

    Av andra stycket följer att för att hävning ska få ske krävs till en början att konsumenten har fått en påminnelse om skyldigheten att betala eller lämna nödvändig medverkan. Påminnelse måste lämnas efter den tidpunkt då betalning eller medverkan skulle ha ägt rum. Denna behöver inte göras i någon särskild form varför påminnelsen således inte nödvändigtvis måste innehålla någon erinran om att konsumenten risker hävning. Efter påminnelsen måste konsumenten ges en med hänsyn till omständigheterna skälig tid för att fullgöra sina skyldigheter.

  • Näringsidkaren får också häva avtalet beträffande återstående del av tjänsten, om det redan på förhand finns starka skäl att anta att konsumenten inte i rätt tid kommer att betala eller lämna medverkan enligt 45 § och att dröjsmålet blir av väsentlig betydelse för näringsidkaren.

    Paragrafen behandlar s.k. anteciperat dröjsmål. Den gäller endast då tidpunkten för konsumentens betalnings- eller medverkandeskyldighet ännu inte har inträffat. Bestämmelsen kan alltså inte åberopas sedan konsumenten väl råkat i dröjsmål utan då kan hävning ske endast med stöd av bestämmelserna i 46 §. Bestämmelsen är tillämplig även i fall då konsumenten ska erlägga betalning först efter det att tjänsten har slutförts. Det krävs en hög grad av sannolikhet för att de ska uppstå dröjsmål av väsentlig betydelse. Exempel på detta är att konsumenten kommer på obestånd eller blir försatt i en situation som gör det praktiskt taget uteslutet att han kommer att kunna lämna medverkan på avtalat sätt.

  • Häver näringsidkaren avtalet, är konsumenten skyldig att betala som om han hade avbeställt tjänsten den dag då hävningen skedde.

    Av paragrafen framgår att konsumenten enligt huvudregeln ska betala som om han hade avbeställt tjänsten den dag då näringsidkaren hävde avtalet. En förutsättning är naturligtvis att näringsidkaren haft rätt att häva. Omfattningen av betalningsskyldigheten följer av 42 och 43 §§. Bestämmelsen medför att konsumenten inte kommer i en sämre situation om näringsidkaren häver än om det i stället är konsumenten som avbeställer.

Näringsidkarens rätt att hålla kvar föremål för tjänsten m.m.

  • Avser tjänsten en sak som har överlämnats till näringsidkaren eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning och betalar inte konsumenten i rätt tid vad näringsidkaren har att fordra på grund av uppdraget, får näringsidkaren hålla kvar saken till dess att han har fått betalt eller, vid tvist om betalningen, till dess att konsumenten har ställt godtagbar säkerhet för det belopp som näringsidkaren har krävt.

    I paragrafen behandlas näringsidkarens s.k. retentionsrätt, d.v.s. hans befogenhet att hålla kvar föremål för tjänsten för att säkerställa rätt till betalning. Retentionsrätt föreligger bara beträffande en lös sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning eller som ska tillverkas av denne. Om tjänsten avser reparation av en bil har näringsidkaren rätt att hålla kvar bilen men däremot inte sådan egendom som konsumenten eventuellt har lämnat kvar i bilen och som inte ingår i dess utrustning.

    En förutsättning från retentionsrätten är att saken (eller materialet) har överlämnats i näringsidkarens besittning. Ett typexempel där förutsättningen inte är uppfylld är då en TV-apparat repareras i konsumentens hem. Näringsidkaren har inte heller retentionsrätt för en fordran som hänför sig till ett tidigare utfört uppdrag.

    Säkerhet kan ställa t. ex. genom att konsumenten sätter in beloppet på en bank och därvid föreskriver att beloppet får lyftas endast om både konsumenten och näringsidkaren samtycker till det.

  • Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas av honom för att vårda en sak som han håller kvar enligt 49 § eller som inte har hämtats i rätt tid. Han har rätt till skälig ersättning för vården.

    I fråga om näringsidkarens rätt att sälja en sak som har överlämnats till honom eller som av annan orsak befinner sig i hans besittning finns bestämmelser i lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Lag (1985:987).

    Av första stycket andra meningen anges att näringsidkaren har rätt till skälig ersättning för vården av den egendom som han innehar med stöd av retentionsrätten ovan (jfr. 49 §). Denna rätt gäller oavsett vad som är orsaken till konsumentens dröjsmål. Ersättningen ska täcka näringsidkarens kostnader för vården. Vid bedömningen av vad som utgör skälig ersättning måste hänsyn tas till omfattningen av näringsidkarens vårdplikt och har inte skäliga åtgärder vidtagits kan följden bli att hans kostnader för dessa åtgärder inte ersätts i full utsträckning.

    Av andra stycket erinras om att näringsidkaren i enlighet med lagstiftning under vissa förutsättningar har rätt att sälja saker som inte hämtats.

Begränsning av skadan

  • Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten. Lag (2005:61).

    Bestämmelsen förutsätter en aktivitetsplikt för part innebärande att denne aktivt ska verka för att begränsa sin förlust. Detta gäller alltså part, d.v.s. både konsument och näringsidkare. Det kan t. ex. röra sig om en konsument som noterat att entreprenörens nyss utförda takarbeten i något avseende inte håller tätt. Konsumenten förväntas då i vart fall flytta på dyrbara möbler för att minska skadeverkningarna i avvaktande på entreprenörens felavhjälpande.

Särskilda bestämmelser om småhusentreprenad

  • Vid småhusentreprenad gäller vad konsumenten påstår har avtalats om

    1. arbetets omfattning,

    2. priset eller grunderna för hur priset bestäms,

    3. tiden för betalning, och

    4. tiden för arbetets avslutande,

    om inte annat framgår av ett skriftligt avtal eller av omständigheterna i övrigt. Lag (2004:554).

    Paragrafen innehåller en bevisbörderegel för avtal om småhusentreprenader. Beträffande innebörden av begreppet småhusentreprenad hänvisas till kommentaren till 1 §. Det förhållande att paragrafen gäller enbart avtal om småhusentreprenader är inte avsett att hindra att en motsvarande bevisbörderegel tillämpas vid andra avtal om konsumenttjänster.

    Enligt bestämmelsen ska det som konsumenten påstår om vissa angivna förhållanden gälla, om inte annat framgår av ett skriftligt avtal eller omständigheter i övrigt. Bestämmelsen är begränsad till att omfatta fyra slag av grundläggande avtalsvillkor.

    För det första gäller bestämmelsen villkor om ”arbetets omfattning.” Härmed avses grundläggande villkor om husets utformning och egenskaper. Såsom bestämmelsen är utformad kan det någon gång ligga i näringsidkarens intresse att även säkra utredning om vad som inte ingår i avtalet. Om det inte ingår i åtagandet att inreda ovanvåningen i huset eller att svara för normal badrumsinredning, har näringsidkaren anledning att se till att detta kommer till uttryck i det skriftliga avtalet eftersom konsumentens påstående om att avtalet har en vidare innebörd annars kan gälla.

    Är det fråga om en delad entreprenad så måste varje avtal bedömas för sig.

    Till de villkor som nämns i bestämmelsen hör också ”priset” och grunderna för hur priset bestäms. Även här gäller en presumtion för att konsumentens påstående om vad parterna har avtalat om priset är riktigt. I normala fall bör en eventuell brist på en tydlig skriftlig reglering av prisfrågan falla tillbaka på näringsidkaren. Om en tillämpning av förevarande paragraf innebär att avtalet inte anses innehålla någon reglering av priset, gäller 36 §. Enligt den paragrafen ska konsumenten betala vad som är skäligt.

    Även tiden för betalning omfattas av bevisbörderegeln. Utgångspunkten för vad parterna har avtalat blir alltså även i detta avseende vad konsumenten påstår om betalningstidpunkten. Om någon överenskommelse inte träffats är konsumenten skyldig att betala för utfört arbete när näringsidkaren begär det (jfr. 41 och 52 §§).

    Slutligen omfattar presumtionsregeln ”tiden för arbetets avslutande”, d.v.s. frågan om vid vilken tidpunkt näringsidkaren ska ha utfört sina åtaganden och, i förekommande fall, kallelse till besiktning kan ske.  

  • Vid småhusentreprenad är konsumenten inte skyldig att betala för annat än utförd del av entreprenaden.

    Om det enligt 53 § skall göras en slutbesiktning, har konsumenten, trots 41 § första stycket, rätt att hålla inne tio procent av det avtalade priset till dess att småhusentreprenaden har godkänts enligt 56 § andra stycket. Lag (2004:554).

    Paragrafen är tillämplig vid ”småhusentreprenader”. Beträffande innebörden av begreppet småhusentreprenad hänvisas till kommentaren till 1 §.

    Förevarande paragrafs första styckes innebörd är att konsumenten, oavsett vad som har avtalats, inte är skyldig att betala för annat än utförd del av arbetet. Bestämmelsen utgör i och för sig inte något hinder mot betalningsplaner som innebär att konsumenten ska betala dela av köpeskillingen innan arbetet har slutförts. Finns det en sådan betalningsplan, har näringsidkaren normalt rätt att kräva betalning i enlighet med den. Konsumenten är dock aldrig skyldig att betala mer än vad som motsvarar värdet av det dittills utförda arbetet (inklusive tillhandahållet material).

    I andra stycket finns en bestämmelse som ger konsumenten rätt att hålla inne tio procent av betalningen till dess att arbetet har godkänts vid en slutbesiktning. Bestämmelsen tar över vad parterna eventuellt har avtalat om att betalning ska ske dessförinnan. Den tar också över vad som sägs i 41 § första stycket om att betalning ska ske vid anfordran sedan arbetet har slutförts. I och med att entreprenaden godkänns vid slutbesiktning upphör konsumentens generella rätt att hålla inne de tio procenten. Därefter har konsumenten bara rätt att hålla inne så mycket av betalningen som krävs för att ge honom säkerhet för krav på grund av fel (se 19 §).

  • Vid småhusentreprenad skall slutbesiktning göras, om någon av parterna begär det.

    Slutbesiktning görs efter det att arbetet har avslutats. Om flera näringsidkare utför arbeten i anslutning till varandra kan, om parterna är ense om det, slutbesiktning i stället göras när samtliga arbeten har avslutats. Lag (2004:554).

    Paragrafen är tillämplig vid ”småhusentreprenader”. Beträffande innebörden av begreppet småhusentreprenad hänvisas till kommentaren till 1 §.

    Bestämmelsen är tvingande och parterna kan alltså inte i förväg avtala att någon slutbesiktning inte ska göras. Detta innebär dock inte att parterna är skyldiga att hålla slutbesiktning - så länge ingen av parterna begär det behöver inte slutbesiktning ske. Begäran kan även ske genom konkludent handlande, t. ex. genom att konsumenten utser en besiktningsman enligt 54 §. Paragrafen utgör inget hinder mot att parterna kommer överens om att en eller flera ytterligare besiktningar ska ske, t. ex. genom s.k. garantibesiktning. Syftet med slutbesiktning är att undersöka om det arbeten som näringsidkaren har utfört är behäftade med fel eller inte.

    Enligt andra stycket ska slutbesiktning göras sedan arbetet har avslutats. Det torde ofta vara naturligt att besiktningen äger rum omedelbart innan konsumenten tillträder och flyttar in i huset. Det utgör dock inget hinder mot att slutbesiktning genomförs efter det att tillträde har ägt rum. Av andra stycket följder vidare vid delad entreprenad att konsumenten och näringsidkarna kan komma överens om en gemensam slutbesiktning. Om ingen sådan överenskommelse träffats kan såväl konsumenten som respektive näringsidkare påkalla att det görs en särskild slutbesiktning av det arbete som respektive näringsidkare har utfört.

  • Näringsidkaren ska i god tid underrätta konsumenten om när arbetet beräknas vara avslutat och slutbesiktning kan göras. Konsumenten ska därefter utan dröjsmål meddela näringsidkaren om han eller hon begär besiktning och, om så är fallet, utse en person att utföra besiktningen (besiktningsman).

    Om konsumenten inte utser någon besiktningsman, får näringsidkaren göra det. Parterna kan också utse en besiktningsman gemensamt.

    Besiktningsmannen ska så snart som möjligt kalla parterna samt den kontrollansvarige enligt 10 kap. 9 § plan- och bygglagen (2010:900) till slutbesiktningen. Lag (2010:1006).

    I första stycket anges vilka åtgärder som parterna ska vidta inför slutbesiktningen. Näringsidkaren är skyldig att lämna sådan ”underrättelse” även när han räknar med att avsluta arbetena vid den tidpunkt som har angetts i avtalet. Skriftlig form är inte nödvändigt men torde vara lämpligt för att undvika missförstånd mellan parterna. Underrättelsen ska lämnas ”i god tid” varvid avses att den ska lämnas så långt i förväg att besiktningen kan hållas i nära anslutning till arbetenas avslutande. Att någon underrättelse inte har lämnats hindrar inte att konsumenten utser besiktningsman. Detta får då ske när konsumenten på annat sätt har erfarit att arbetena är avslutade.

    Om konsumenten dröjer en längre tid med att utse besiktningsman får denna anses ha avstått från att påkalla besiktning. Påkallar inte heller näringsidkaren besiktning kan konsumenten inte vid en avsevärt senare tidpunkt på nytt ta upp frågan om besiktning.

    Om konsumenten inte utser någon besiktningsman utan dröjsmål, har näringsidkaren rättighet, men inte skyldighet, att göra det i stället enligt bestämmelsens andra stycke. Med ”utan dröjsmål” avses här den tid som normalt åtgår för att vidtala och anlita en lämplig besiktningsman. Det är naturligt att denna tid normalt är avsevärt kortare än den tid som måste förflyta innan konsumenten på grund av sin passivitet får anses ha avstått från rätten att påkalla besiktning.

  • En besiktningsman som avses i 54 § skall ha den erfarenhet och kunskap som krävs för uppdraget. Han eller hon skall utföra sitt uppdrag med opartiskhet och självständighet.

    Besiktningsmannen har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Lag (2004:554).

    Det är inte nödvändigt att besiktningsmannen är certifierad. De specifika krav som en sådan certifiering eller liknande certifieringar innefattar kan emellertid tjäna till ledning för att bedöma besiktningsmannens lämplighet för uppdraget. Normalt torde det vara nödvändigt att besiktningsmannen har i vart fall byggnadsingenjörsutbildning eller motsvarande.

    För att besiktningsmannen ska uppfattas som opartisk bör denne t. ex. inte har affärsmässiga relation med denne. Lika naturligt är det att besiktningsmannen inte genom vänskap, släktskap eller på annat sätt är nära lierad med konsumenten. Bestämmelsen om besiktningsmannens kompetens och oberoende har enbart karaktären av ordningsföreskrifter. En brist i besiktningsmannens kvalifikationer kan emellertid utföra ett skäl för en domstol att vid en överprövning av besiktningen frånkänna besiktningsmannens uttalande bevisvärde.

    Frågor om exempelvis besiktningsmannens ansvar för hans eller hennes uppdrag fullgörs på ett riktigt sätt får väsentligen avgöras med utgångspunkt i allmänna regler om sysslomän och sysslomäns ansvar.

    I andra stycket regleras frågan om besiktningsmannens rätt till ersättning för uppdraget.

  • Vid en slutbesiktning enligt 53 § skall besiktningsmannen undersöka om småhusentreprenaden är felaktig enligt 9 §.

    Resultatet av slutbesiktningen skall snarast redovisas skriftligen till parterna och innehålla uppgift om de förhållanden som besiktningsmannen anser utgöra fel. Utlåtandet skall också innehålla uppgift om förhållanden som konsumenten anser utgöra fel enligt 9, 10 eller 11 §.

    Om småhusentreprenaden inte är felaktig enligt 9 § eller de konstaterade felen är av mindre betydelse, skall besiktningsmannen godkänna entreprenaden. Om småhusentreprenaden inte godkänns och parterna inte bestämmer annat, skall en ny slutbesiktning göras vid ett senare tillfälle. Näringsidkaren skall i god tid underrätta besiktningsmannen om när en ny slutbesiktning kan göras.

    Allmän domstol får på talan av konsumenten eller näringsidkaren pröva de frågor som besiktningsutlåtandet behandlar. Lag (2004:554).

    I första stycket anges att besiktningsmannen ska undersöka om småhusentreprenaden är behäftad med fel enligt 9 §. Förhållanden som avses i 10 och 11 §§ omfattas inte av besiktningsmannens undersökningsplikt, eftersom det normalt inte är möjligt för besiktningsmannen att bedöma om det förekommer brister av dessa slag. Det är inte bara abstrakta fel, eller fel på grund av bristande fackmässighet, som är av intresse. Slutbesiktningen ska även avse förekomsten av konkreta fel, d.v.s. avvikelser från vad parterna särskilt avtalat.

    Den del förhållanden kan vara dolda för besiktningsmannen. Slutbesiktningen måste normalt begränsas till vad som faktiskt kan iakttas. I besiktningen bör dock också ingå en granskning av relevanta handlingar, t. ex. för att skaffa kunskap om vilka material som har använts.

    Besiktningsmannen ska i ett utlåtande skriftligen redovisa de fel enligt 9 § som föreligger i entreprenaden. Utlåtandet ska tillställas parterna så snart som möjligt efter förrättningen.

    Slutbesiktningen ska, som framgår av andra stycket, utmynna i att besiktningsmannen godkänner eller inte godkänner entreprenaden. Vad konsumenten har påstått om förekomst av ytterligare fel saknar relevans. Det finns utrymme för att godkänna entreprenaden trots att fel har kunnat konstateras. Således ska besiktningsmannen godkänna entreprenaden om de fel som förekommer är av ”mindre betydelse”. En förutsättning för ett godkännande är i så fall att de återstående arbetena, vid en samlad bedömning, är av så ringa omfattning att de inte utgör något hinder för konsumenten att ta huset i anspråk.

    Om arbetena inte godkänns, förväntas näringsidkaren åtgärda de brister som besiktningsmannen har påtalat. Om så ej sker riskerar näringsidkaren att komma i dröjsmål och konsumenten kan då göra gällande de sanktioner som anges i 24-30 §§.

    I tredje stycket har vidare klargjorts att besiktningsutlåtandet inte hindrar allmän domstol från att pröva de frågor som besiktningsmannen har tagit ställning till. Även om besiktningsmannen exempelvis har ansett att ett visst förhållande inte är att anse som ett fel, kan en domstol alltså, på talan av konsumenten, tillerkänna konsumenten en rätt att göra förhållandet gällande som ett fel. Likaså är en domstol oförhindrad att pröva huruvida entreprenaden rätteligen hade bort – eller inte bort – godkännas.

  • Om inte annat har avtalats, är konsumenten skyldig att slutligt svara för ersättningen till besiktningsmannen vid en slutbesiktning enligt 53 §. Om det görs en sådan ny slutbesiktning som anges i 56 § andra stycket, skall näringsidkaren svara för den del av ersättningen som hänför sig till den nya besiktningen. Lag (2004:554).

    Av paragrafen framgår att det normalt är konsumenten som ska svara för ersättningen till besiktningsmannen. Kostnadsansvaret åvilar konsumenten även om det är näringsidkaren som enligt 54 § andra stycket har utsett besiktningsmannen. Paragrafen omfattar inte parternas egna kostnader för att inställa sig till besiktningen eller kostnader för ombud eller biträde. Inte heller omfattas eventuell ersättning till kvalitetsansvarig för att denne har inställt sig till besiktningen.

  • Om slutbesiktning görs enligt 53 §, gäller följande i stället för 12 §.

    Bedömningen av om småhusentreprenaden är felaktig skall göras med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då entreprenaden godkändes vid slutbesiktning.

    Vid tillämpningen av 39 § skall vad som där sägs om händelse som har inträffat före den tidpunkt som avses i 12 § i stället tillämpas på händelse som har inträffat före den tidpunkt då entreprenaden godkändes vid slutbesiktning. Lag (2004:554).

    Enligt lagens huvudregel i 12 § infaller den relevanta tidpunkten för bedömningen av om fel förekommer då uppdraget avslutades. Av första stycket framgår att en annan tidpunkt gäller ”om slutbesiktning görs enligt 53 §”. En förutsättning för paragrafens tillämpning är därmed att slutbesiktning sker. I så fall är det, enligt andra stycket, den tidpunkt då entreprenaden godkändes vid slutbesiktning som ska vara avgörande för felbedömningen.

    Det kan inträffa att en slutbesiktning görs men inte leder till något godkännande. Den praktiska situationen kan vara att besiktningsmannen har påtalat fel av olika slag vilka näringsidkaren inte vill eller kan åtgärda. Tidpunkten för felbedömningen skuts då fram i tiden. Faran för utfört arbete och material övergår då på konsumenten först sedan näringsidkaren har åtgärdat felen och entreprenaden har godkänts.

    I de situationer som faller utanför paragrafens tillämpningsområde – d.v.s. småhusentreprenader där parterna har avstått från att anordna någon besiktning – gäller de allmänna reglerna i 12 och 39 §§.

  • Oavsett vad som föreskrivs i 12 § första stycket och 58 § andra stycket skall småhusentreprenaden alltid anses felaktig om ett förhållande som avses i 9, 10 eller 11 § visar sig inom två år efter det att entreprenaden godkändes vid slutbesiktning eller, om slutbesiktning inte har gjorts, inom två år efter det att arbetena avslutades. Detta gäller dock inte om näringsidkaren gör sannolikt att förhållandet beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande eller något liknande förhållande på konsumentens sida. Lag (2004:554).

    Paragrafen utökar näringsidkarens felansvar så att det omfattar även vissa förhållanden som framträder först efter slutbesiktningen. De förhållanden som kan utgöra fel är desamma som de som anges i 9-11 §§. Utgångspunkten är att näringsidkaren alltid svarar för bristfälligheter – i den mening som avses i 9-11 §§ - som visar sig under de första två åren efter det att småhusentreprenaden godkändes vid slutbesiktning eller arbetena avslutades. Det är konsumenten som är skyldig att visa att felet visat sig inom tvåårsfristen.

    Av paragrafens andra mening framgår att näringsidkaren har bevisbördan för att undgå ansvar varvid det är tillräckligt att denne gör saken sannolik. Paragrafens syfte är inte att begränsa näringsidkarens ansvar för fel som framträder efter tvåårsfristens utgång. Näringsidkarens ansvar bli då i stället att bedöma enligt 58 §. Det innebär att konsumenten för bevisbördan för att det aktuella förhållandet förelåg redan vid slutbesiktning.

  • Sedan en småhusentreprenad har godkänts vid en slutbesiktning enligt 53 §, får konsumenten endast åberopa fel som har antecknats i besiktningsutlåtandet.

    Trots första stycket får konsumenten åberopa fel som

    1. konsumenten har påtalat vid slutbesiktningen men som besiktningsmannen inte har ansett utgöra fel,

    2. besiktningsmannen varken har märkt eller borde ha märkt vid slutbesiktningen, eller

    3. har påtalats av konsumenten för näringsidkaren inom sex månader från slutbesiktningen. Lag (2004:554).

    Paragrafens huvudregel framgår av första stycket varvid konsumenten efter godkänd slutbesiktning endast kan åberopa fel som antecknats i besiktningsutlåtandet.

    I andra stycket görs tre undantag från huvudregeln i första stycket. Konsumenten kan därmed åberopa de slag av fel som anges i punkterna 1-3 även om det inte har antecknats i besiktningsutlåtandet.

    Parterna kan avtala om att konsumenten ska ha en mer långtgående rätt att göra gällande fel. Däremot är det inte möjligt att genom avtal inskränka den rätt att åberopa fel som lagen tillerkänner konsumenten.

  • Av 17 § framgår att en konsument som vill åberopa att tjänsten är felaktig skall underrätta näringsidkaren om detta (reklamation).

    Vid en småhusentreprenad gäller att reklamation inte behöver göras i fråga om fel som

    1. har antecknats i ett besiktningsutlåtande enligt 56 §, eller

    2. har påtalats av konsumenten enligt 60 § 3.

    Om det vid småhusentreprenad har gjorts en slutbesiktning enligt 53 §, får reklamation enligt 17 § första stycket inte göras senare än tio år efter det att småhusentreprenaden har godkänts enligt 56 § andra stycket, såvida inte annat följer av garanti eller liknande utfästelse. Lag (2004:554).

    Av första stycket i paragrafen framgår en erinran om lagens allmänna bestämmelser om reklamation i 17 § varvid framgår att konsumenten, om denne vill åberopa att tjänsten är felaktig, ska underrätta näringsidkaren om detta inom viss tid.

    Enligt andra stycket punkten 1 framgår att konsumenten inte behöver reklamera fel som antecknats i besiktningsutlåtande. Det gäller oavsett om förhållandet har antecknats av besiktningsmannen eller om det enbart har antecknats på konsumentens begäran. Enligt andra stycket punkten 2 behöver konsumenten inte heller reklamera fel som denne har påtalat för näringsidkaren inom sex månader från slutbesiktningen.

    Självklart är det dock bäst för konsumenten att säkra bevisning om att denne har påtalat felet inom sexmånadersfristen.

    Slutligen följer att om det har gjorts en slutbesiktning enligt 53 § får reklamation enligt 17 § första stycket inte göras senare än tio år efter godkännande enligt 56 § andra stycket, om inte näringsidkaren lämnat en garanti eller liknande utfästelse som sträcker sig längre än dessa tio år.